Sallat
Lactuca sativa var. capitata

Huvudsallat, som är det vanliga svenska namnet på denna sallat, är en utvecklad form av de vilda sorter som finns i Sydeuropa, Mindre Asien och Nordafrika. Under forntiden användes mjölksaften från sallat som läkemedel i Grekland. Under 1400–talet odlades huvudsallat i England och några hundra år senare kom den till Skandinavien.

Huvudsallat är en populär sallat bland hemodlare och odlas mycket på friland i trädgårdar och på kolonilotter. Den yrkesmässiga odlingen i Sverige sker dock nästan uteslutande i växthus. Det finns flera olika sorter med olika anpassning till årstiders ljus och temperaturförhållanden. Utseendet på huvudsallat är sådant att bladen sitter samman i en rosett, som blir fastare och mer kompakt allt eftersom sallatshuvudet utvecklas. Bladen är klargröna men i fasta huvuden är de inre bladen ljusgula till färglösa. Huvudsallat äts vanligen naturell, tillsammans med andra grönsaker eller mer matiga ingredienser och dressing.
Huvudsallat förvaras bäst vid 0ºC, då den kan hålla sig i över 10 dygn efter skörd.

Isbergssallat är en annan sallat som härstammar från samma vilda former av sallat som huvudsallaten. En egen sallatstyp blev den efter att en fransk fröfirma introducerade den i slutet av 1700–talet. Namnet isbergssallat fick den efter att en amerikansk fröfirma med namnet "Iceberg" införde den till USA år 1894, där den blev mycket populär. I Europa började den odlas på allvar först efter andra världskriget.
Även av denna sort finns det ett stort antal sorter som är anpassade till olika ljus och temperaturförhållanden. Isbergssallatens blad är tjocka och spröda och sitter mycket tätt tillsammans i en rosett, som bildar ett kompakt huvud. De inre bladen är ljusgula till färglösa. Vanligtvis används isbergssallat rå och utgör en perfekt stomme för blandsallader. Den kan dock även kokas hastigt och serveras varm.
Isbergssallat bör förvaras vid 0ºC. Vid den temperaturen klarar den sig bra runt 15 dygn efter skörd.

Endivesallat
Cichorium intybus var. foliosum
Endivesallat kallas ibland även cikoriasallat, eftersom den härstammar från den vilda cikorian (Cichorium intybus) som har sitt ursprung i Medelhavsområdet, men nu finns i större delen av Europa, Nordafrika och stora delar av Asien. Den bleka endiven upptäcktes av en tillfällighet omkring 1850 i Belgien.
Den har ett kompakt spolformat utseende och är blekgul till vit med lite gulskiftande kanter på bladen. Det finns även en röd sort med rosaröda–vinröda kanter på bladen. Endiven odlas i två steg. Det första steget är på friland, då den bildar en pålrot. Efter detta planteras den om i ett mörkt växthus, där sallatshuvudet skördas efter ca 3 veckor. Endivesallaten produceras främst i Holland, Belgien och Frankrike.
Endive tillhör de beska sallatssorterna. Man kan skära av en bit av stocken och lägga endiven i kallt vatten, så försvinner mycket av beskheten. Endive passar till ost, speciellt grönmögelost och det är också gott att dippa några av dess krispiga blad. I en citrussallad med t.ex. grapefrukt eller apelsin kan det också vara gott att blanda i endivesallat. Endivesallat bör skäras upp precis innan servering eftersom snittytorna missfärgas efter en stund. Man kan servera kokt endive till kött och fisk eller som ensamrätt med en klick smör. Man kan även gratinera eller bräsera endive.
Endivesallat bör förvaras vid 0ºC. Den skall dessutom helst förvaras mörkt eftersom de ljusa bladen annars kan bli gröna.

Machesallat
Valerianella locusta
Machesallat (uttalas masch) är en sallat som finns vild i Västeuropa, Nordafrika och Västra Asien. I Danmark odlades den redan på 1700–talet, men har sedan kommit i skymundan för de andra sallatstyperna. Den är vinterhärdig i Sverige. I Tyskland är den särskilt populär under vintermånaderna.
Mache är en småväxande sort. Bladen blir 2–3 cm stora och växer i rosetter om 5–10 blad. De är små och mörkgröna och har en mild kryddig smak. Bladen passar bra som smakrik tallriksdekoration och kan blandas i en grönsallad för att ge den en extra krydda.
Man kan även använda machesallaten på samma sätt som spenat, stuvad eller ångad som tillbehör och i soppa. Den bör endast kokas upp snabbt.
Mache säljs både avskuren och i kruka, och den kallas även Vårsallat och Fältsallat. Bästa temperaturerna för förvaring ligger mellan 0–4ºC.

Romansallat
Lactuca sativa var. longifolia
Redan det gamla Egyptierna odlade Romansallat. Den kallas även romainsallat eller bindsallat. Huvudet är löst knutet, och bladen är ganska stora, avlånga, grova och mörkgröna. Smaken är kraftigare än vanlig huvudsallats.
Svenskodlad romansallat kan köpas i kruka. Den importerade sorten säljs oftast avskuren.
Bör förvaras vid 0ºC.

Ekbladssallat
Lactuca sativa var. crispa
Ekbladssallat bildar inte huvud utan bladen växer istället i en stor vid rosett. Bladen som är stora, matiga och mörkgröna skiftar i rödbrunt i kanterna. Smaken är fin och fyllig utan bitter nyans.
Bör förvaras vid 0ºC.

Escarolesallat
Cichorium endivia var. latifolium
Escarolesallat är en ganska bredbladig sallatssort med någorlunda utvecklat huvud och bladen har rundade flikar. Bladen i mitten är gula–gulgröna och spröda. Den tillhör de bittra sorterna. Kan blandas till sallad som ensam sallatssort, eller tillsammans med andra mildare sallater.
Bör förvaras vid 0ºC.

Friséesallat
Cichorium endivia var. crispium
Cichorée frisée är ett annat namn för Friséesallat. Bladen är smala, flikiga och ser krusiga eller rufsiga ut. De är ljusgröna och passar bra som tallriksdekoration eller i en blandsallad. Den bildar ofta mycket löst knutna huvuden. Den har en lätt bitter smak. Mittbladen är gula–gulgröna.
Bör förvaras vid 0ºC.

Rossisallat
Cichorium intybus var. foliosum
Rossisallat säljs oftast som rosésallat och radicchio. Bladen är mörkt rödfärgade med vita nerver och smaken är kraftigt besk. Huvudet blir ofta inte större än en knytnäve. Rossisallat kan med fördel blandas med andra sallater för att ge en pikant smak till en sallad. Den är också mycket vacker som ätlig dekoration.
Bör förvaras vid 0ºC.

Catalognasallat
Catalogna tillhör också cichorium familjen och den kallas ibland "Sparris Cikory". Bladen är mycket långa och flikiga och kan påminna lite om maskrosblad till utseendet. Färgen är mörkgrön med vita ådror. Smaken är mycket kraftigt bitter, och därför kan den bäst serveras inblandad med en annan sallatssort. Den går även att servera varm med lite olja, citronsaft och pressad vitlök efter att ha kokats i ca 10 min.

Rucolasallat
Ruccola – Eruca sativa
Rucola är en sallat med italienskt ursprung som vi blivit bekanta med på senare år. Den har mycket karaktäristisk smak som något påminner om rädisa. Rucola blandas med andra sallatsorter och ger fin smakbrytning. Vi har tillgång till svenskodlad rucola hela året, eftersom den odlas i kruka. Viss import av frilandsodlad rucola förekommer.
Bladen är mycket långsmala, ganska tunna och huvudena är inte knutna.

Källa: Frukt & Grönt Främjandet

Huvudsallat
Endivesallat
Machesallat
Romansallat
Ekbladssallat
Escarolesallat
Friséesallat
Rossisallat
Catalognasallat
Rucolasallat

Friséesallat

Allmänt om grönsaker

Aubergine
Avocado
Blomkål
Broccoli
Brysselkål
Bönor
Fänkål
Groddar
Gräslök
Grönkål
Gurka
Kronärtskocka
Lök
Majs
Mangold
Oliv
Paprika
Pumpa
Purjolök
Rabarber
Rödkål
Salladskål
Sallat
Savoykål
Sparris
Spenat
Stjälkselleri
Squash
Tomat
Vattenkastanj
Vitkål
Vitlök
Ärtor