Blåbär
Vaccinium myrtillus

Harald Blåtand och hans fränder, står på tå och borstar tänder.
Harald Blåtand tänker så: Om man inte blev så blå
skulle blåbär vara godare ändå!

ur Lennart Hellsings ABC

Blåbärsgranskogen är vår i särklass vanligaste växtmiljö. Någon har också roat sig med att räkna ut att 17 procent av Sverige täcks av blåbärsris. Riktigt lika vanligt kommer det inte att bli i framtiden, eftersom blåbär i motsats till lingon inte gynnas av moderna föryngringsytor. När granarnas täta svalkande skugga försvinner minskar riset med ca 60–70 procent och blomning och fruktsättning blir sämre på det ris som överlever. Detta gäller främst i södra och mellersta Sverige; i norr råder det ofta det omvända förhållandet. De tätt planterade ungskogarna är heller inget för blåbärsris. Puttes blåbärsskog var en gammal skog som fått sköta sig själv, med mossiga stenar och trassliga lavar i åttioåriga granar. Blåbäret är dock inte utrotningshotat och med tanke på att vi bara tar vara på ungefär fem procent av skogens blåbär så behöver vi inte oroa oss för den framtiden. Däremot är blåbär är viktig föda för många djur, inte bara björnar utan också grävlingar och rävar äter dem liksom tjäder, orre, ripa och många småfåglar. Man har till och med sett gräsänder kalasa på blåbär.

De klotrunda bären är överdragna med en tunn ljusblå vaxhinna som skyddar bäret mot uttorkning. En del bär saknar det anlaget och är alldeles blanksvarta. De brukar kallas skomakarbär och i folktron har de ansetts giftiga eller åtminstone oätliga därför man trodde att korna eller räven "pissat på dem". I Västerbotten kallades de "årmslektber" då man trodde att deras svarta färg kom sig av att ormar slickat på dem. Trots detta ansågs svarta bär vara lika goda och i övrigt är de också fullt likvärdiga.

I äldre tider hade blåbär inget större anseende eller ekonomiskt värde. De håller sig dåligt och är mycket känsliga för både lagring och transport. De mognar i skördetid och tar lång tid att torka. Något annat sätt att spara dem på fanns inte. Kring sekelskiftet hände mycket, bland annat blev sockret billigare och bären kunde konserveras och började betraktas som en tillgång. Då anlades "bärtorkningsanstalter" av både privata företagare och Svenska medicinalväxtföreningen. Den senare hade inte mindre än tolv torkerier från Urshult och Värnamo i Småland upp till Stensele och Sorsele i Lappland. Bärplockning blev en lönande bisyssla för torpare mfl.

I folkmedicinen har de torkade bären och de ännu mer garvämnerika bladen varit väl beprövade medel vid lindriga diarrésjukdomar. Torkade blåbär och sur blåbärssaft mot lindriga magåkommor hörde för inte så länge sedan till nästan varje husapotek.
I motsats till lingon, mjölon och tranbär får blåbärsriset höstfärger och fäller sina blad varje år. Riset växer med underjordiska utlöpare och kan bli mycket gammalt, faktiskt flera hundra år. Det tar kanske femton år för varje enskild buske att växa ut, något att tänka på innan man bryter kvistar.

Att riva upp hela buskar för att sedan sätta sig bekvämt tillrätta och plocka av bären är en riktig latmansplockning. Bryter man riset på det viset, bryter man även mot allemansrätten och förstör för bärplockare många år framåt. Plockar man mycket blåbär kan det vara idé att använda en bärplockare. Tidigt på sommaren får man också med sig alltför många omogna bär. Används en plockare skall man "nafsa" riset med små korta tag.

Förutom att ätas färska med mjölk passar blåbär i bakverk – till exempel blåbärskaka med rågsikt – eller blåbärsgröt på kornmjöl eller rågmjöl. Naturligtvis passar de också utmärkt till sylt och saft. En god saft kokar man på blåbär och rabarber. Förr fick man torka bären om man ville spara dem. Det tjocka skalet med vaxhinnan gör emellertid att torkningen går långsamt och kräver mycket energi. Därför är det bättre att frysa bären. Fryser man dem är det bara att ta upp så mycket som går åt för tillfället. Vinäger som kryddas med blåbär är gott att ha i köttmarinader, steksky osv.

De färska bären bör förvaras så nära noll grader som möjligt.

Faktaruta

Näringsvärden per 100g: Energi 46 kcal/193 kJ, vatten 86 g, protein0,7, kolhydrater totalt (ej fiber) 8,9, kostfiber 3,1, kalium 86 mg, ß–karoten 47 µg, C–vitamin 21 mg.

Källa: Stora bärboken,
Våra svenska bär i historien, naturen och hushållningen.
Inger Ingmansson & Pelle Holmberg (Rabén & Sjögren),
Livsmedelstabeller 2002 från Livsmedelsverket

Allmänt om bär

Björnbär
Blåbär
Fläder
Hallon
Hjortron
Jordgubbar
Krusbär
Lingon
Nypon
Smultron
Tranbär
Vinbär – röda
Vinbär – svarta

Blåbärsmuffins från USA I USA serveras dessa muffins ofta till söndagslunch. 75 g mjukt smör 1 1/2 dl socker 1 kryddmått salt 2 ägg 1 tsk bakpulver 1 1/2 dl gräddfil 2 dl vetemjöl 3/4 dl grahamsmjöl Fyllning: 2 dl blåbär 1/2–1 tsk riven muskotnöt 2 tsk socker Sätt ugnen på 225°C. Rör matfett, socker och salt vitt och pösigt. Tillsätt äggen ett i sänder och rör om väl. Blanda mjölsorterna med bakpulvret och tillsätt mjölblandningen växelvis med gräddfilen. Fördela smeten i 15 muffinsformar. Fördela blåbären i formarna. Blanda muskot och socker och strö över. Grädda i ca 15 minuter.

Skvallerbär Förr kallades blåbär för skvallerbär. De innehåller färgämnen, antocyaner, som färgar munnen blå. De reagerar som lackmus och blir blått i basisk lösning och rött i sur. Ett litet kemiskt trolleri kan man göra hemma i köket. Häll lite ättika i blåbärssaften tills den blir röd. Häll sedan i hushållsammoniak tills färgen slår om till blått eller nästan grönt, sedan ättika igen osv. OBS: drick inte upp saften sedan. Den smakar inte gott. (Fråga dina föräldrar om tillstånd innan du gör detta experiment.)