Ärter | ||||||||
|
Det latinska namnet för ärta är Pisum sativum. Ursprungligen kommer ärtan från östra Medelhavsområdet, Iran, Afghanistan och Tibet. Ärter har varit kända och odlats i många tusen år. I Schweiz har man funnit ärtfrön under husgrunder som är mer än 5 000 år gamla. De tidigaste fynden i Norden daterar sig till bronsåldern då man odlade ärter på Nordjylland. Då använde man de mogna, torra ärterna. Det är förmodligen först i slutet av 1400–talet som man började äta de omogna, gröna ärterna. Det är viktigt att ärter skördas vid rätt tidpunkt. Plockas de för tidigt är skidorna inte fyllda, plockas de ett par dagar för sent har ärterna blivit hårda och mjöliga. De vanligaste ärterna som odlas för att ätas färska är märgärter, som har stora saftiga frön/ärter och en seg hinna i skidan. Sockerärter skiljer sig från märgärter genom att de saknar den sega hinnan, vilket gör att hela ärtskidan är ätlig. Merparten av produktionen går till konservindustrin. Kokärter odlas som trindsäd på ca 5 000 hektar, huvudsakligen i Östergötlands, Malmöhus, Kalmar och Södermanlands län. Den största delen av produktionen går till industrin som bl.a. tillverkar ärtsoppa. Ärtan är omgiven av ett fiberrikt skal, som utgör 7–10% av fröets vikt. Text: Annica Andersson, SLU |
Baljväxter
| |||||||
| |
| |
|