Som system för frigående  höns i envåningssytem räknas system med maximalt nio höns/m² golvyta. Dessa system har i allmänhet gödselbinge.
 

Systemen betraktas inte som ny teknik. De har därmed fått användas fritt från ändringen av djurskyddslagen 1988 och inte behövt provas för godkännande. Därför finns endast begränsade resultat som beskriver hur de fungerar.
Sveriges Lantbruksuniversitet har gjort en inventering av lågbelagda system. Vid inventeringen, som delvis baserades på telefonkontakter uppgavs dödligheten vara 4 %-10 %. En vanlig dödsorsak var kvävning då djuren hopade sig i redena eller i hörn av byggnaderna. Kannibalism uppfattades dock inte som något större problem. Andelen golvägg var låg och oftast under 3 %.
Andra resultat från SLU visar att dödligheten i de lågbelagda system kan jämföras med de högbelagda systemen.

Större forskningsinsatser görs idag vid SLU för utveckling av dessa system, främst vid Institutionen för jordbrukets biosystem och teknik (JBT) i Lund i samverkan med Institutionen för husdjurens miljö och hälsa i Skara (HMH).

Fördelar med lågbelagda system för lösgående höns:

• hönsen kan utföra naturliga beteenden som att värpa i reden, sitta på pinne, sprätta och sandbada
• hönsen har stor rörelsefrihet som stärker skelett och muskulatur

• de är känsliga för brister och störningar som kan utlösa utbrott av fjäderplockning och i vissa fall kannibalism
• risken för parasitangrepp är relativt stor
• ammoniakproduktionen kan bli relativt hög på grund av ströbädden
• lösgående höns medför förhöjd dammhalt i luften