- Infektionsvägar, skadeverkningar och bekämpning
Sammanfattning av resultat från ett forskningsprojekt
Johan Höglund, Helena Nordenfors, Arvid Uggla
Det röda hönskvalstret, Dermanyssus gallinae, är en fruktad ohyra i
anläggningar för fjäderfäproduktion. Kvalstrens ägg läggs i skrymslen och vrår i
hönshusen och ur dessa kläcks larver som efter omvandling börjar angripa
hönsen för att suga blod. Detta sker företrädesvis nattetid. Generationstiden från ägg till könsmogen individ är under optimala betingelser någon
vecka. Det vuxna kvalstret och vissa ungdomsstadier kan leva flera
månader utan näringstillförsel vilket gör angreppen svårkontrollerade.
Kunskap om kvalstrens betydelse och kontroll under svenska förhållanden
för fjäderfäproduktion var tidigare bristfällig eftersom systematiska
studier ej utförts. Föreliggande projekt initierades till följd av förslaget att
förbjuda burhållning av värphöns. Avsikten var att belysa förekomst och
betydelse av kvalsterangrepp i Sverige och då i synnerhet hos värphöns
vid lösdrift. Med utgångspunkt från erhållna kunskaper var det långsiktiga
målet att utarbeta riktlinjer för ett effektivt och praktiskt användbart
kontrollprogram.
Denna studie visar att D. gallinae var en tämligen allmänt förekommande parasit i svenska fläderfäanläggningar. Hos värphöns förekom angreppen främst i hobbybesättningar och i alternativa golvsystem med lösdrift, medan de inom slaktkycklingsnäringen var begränsade till föräldradjur som också hålls fritt i stora grupper på golv. Kvalsterproblematiken kommer alltså med stor sannolikhet att öka vid övergång till lösdriftsystem. En bidragande orsak är att inredningen i de hittills utvärderade alternativa systemen till burarna ofta erbjuder fler och mer effektiva kvalstergömmen. Problemet är emellertid inte enbart avhängigt typ av inhysningsformer då kvalster, om än sällsynt, även påträffades i burbesättningar där allmänhygienen var god.
Vid studier av kvalstrens miljötoleranser visade det sig att den vuxna parasiten och ett av ungdomsstadierna (protonymfen) kunde överleva svältperioder på upp till flera månader i temperaturintervallet 5°C - 20°C. Vid 20°C och 70% relativ luftfuktighet (RH) lades i medeltal 6 ägg per äggläggande hona. Kombinationen av en hög reproduktionskapacitet och förmågan att överleva långa perioder av svält bidrar givetvis till att göra D. gallinae svårkontrollerat i anläggningar för intensiv äggproduktion. Däremot var -20°C och temperaturer över 45°C dödliga. Denna kunskap är praktiskt användbar då man som saneringsåtgärd kan utsätta exempelvis den löstagbara utrustningen i hönshusen för temperaturbehandling.
Kvalsterfluktuationerna i olika angripna besättningar följdes under flera på varandra följande produktionsomgångar. Kvalstertätheten var inte korrelerad till årstid vilket antas bero på det relativt konstanta inomhusklimatet i de undersökta anläggningarna. I anläggningar för äggproduktion visade det sig vara svårt att göra sig kvitt problemet trots att bekämpningsinsatser och andra sanitära åtgärder vidtogs både under pågående produktion och på tomt stall mellan produktionsomgångar.
Inom ramen för detta projekt har vi kunnat bekräfta flera av de negativa effekter som tidigare har förknippats med kvalsterangrepp. Sålunda visade vi att kvalstren förorsakade blodbrist hos hönorna, men även nedsatt äggproduktionen bland annat till följd av ett kraftigt kvalsterangrepp. Vi har även genom att vistas i kvalsterangripna miljöer fått erfara den irritation som dessa kryp skapar också för människor. Kvalsterangrepp är alltså något som måste bemästras sett både ur produktions- och arbetsmiljösynpunkt.
Mycket tyder på att kvalster rekryteras till produktionsanläggningarna från uppfödningsanläggningarna tillsammans med livkycklingarna / unghönsen. Trots detta fann vi att kontrollen av insättningsmaterialet med avseende på kvalster var i det närmaste obefintlig. För framtiden är det följaktligen angeläget att informationsvägen upplysa äggproducenterna om vilka risker de utsätter sig för i detta avseende, men även att utveckla någon typ av kontrollprogram för kvalsterfrihet. Problemet med att införa ett kontrollprogram sammanhänger med att lämplig diagnostik för detta ändamål saknas i dagsläget. Ansatser gjordes dock inom ramen för detta projekt för att utveckla en serologisk diagnostik, men det visade sig att ett fortsatt utvecklingsarbete är nödvändigt för att öka metodens specificitet.
Det var uppenbart att många olika typer av kemiska preparat används vid bekämpning av det röda hönskvalstret, trots att flera av dessa medel inte var godkända för sådant ändamål. Flertalet djurägare sanerade inredningen i de tomma stallarna mellan produktionsomgångar men det förekom även att angripna djur och stallar behandlades under pågående produktion, vilket på sikt kan medföra uppkomst av resistensproblem. Laboratoriestudier genomfördes för att utvärdera om svenska kvalsterpopulationer utvecklat resistens mot det enda i Sverige tillåtna läkemedlet för kvalsterbehandling av levande fåglar, nämligen metrifonat (Neguvon®vet, Bayer). Det samlade intrycket var att preparatet hade en fullgod dödande effekt under experimentella betingelser. Det i FASS Vet. angivna tidsintervallet mellan bekämpningstillfällen var däremot inte optimalt under praktiska produktionsförhållanden. Det visade sig även att noggrann mekanisk rengöring (dammsugning) fungerade acceptabelt som en kortsiktig kontrollåtgärd.
Källa: SVA, Meddelanden från parasitologen, slutrapport 1997:1,
ISSN 1402-5787, ISBN 91-576-5197-3.
