FODERMEDEL OCH FODER TILL VÄRPHÖNS OCH SLAKTKYCKLINGAR

Klas Elwinger, Inst. för husdjurens utfodring och vård
 

English

Ladda ner som pdf-fil

Innehåll

INLEDNING
TABELLVERK FÖR NÄRINGSREKOMMENDATIONER
OCH FODERMEDLENS NÄRINGSINNEHÅLL
FJÄDERFÄFODER SKA VÄRMEBEHANDLAS
FODERSTRUKTUREN SKA VARA ”GROV”

STÄRKELSERIKA ENERGIFODERMEDEL

Vete.
Korn.
Havre.
Råg.
Rågvete.
Ris.
Kassava (tapioka, yuca, maniok)
Biprodukter från spannmål
Drank.

PROTEINRÅVAROR.

Soja.
Raps.
Bomulls-, jordnöts-, solros-, linfrömjöl
Hampa.
Ärter
Lupiner
Potatisprotein.
Majsglutenmjöl lucernmjöl och andra pigmentkällor
Fiskmjöl
Köttfodermjöl

FETT.
AMINOSYROR.
MINERALFODERMEDEL.
VITAMINER.
ENZYMPREPARAT, FODERANTIBIOTIKA OCH KOCCIDIOSMEDEL.
PROBIOTIKA och PREBIOTIKA.

REFERENSER.

Tabell 1. Några fodermedels innehåll av protein, fett och kolhydrater (Schutte et al., 1990) (% i ts) samt omsättbar energi för fjäderfä.

Tabell 2. Inverkan av foderantibiotika och enzymtillsats på tillväxt och fodereffektivitet

Tabell 3. Fodermedlens näringsinnehåll

Tabell 4.  Fodermedel sorterade efter proteinets innehåll av metionin. Vidare framgår summan av svavelhaltiga aminosyror (met+cystin/cystein) och lysin i råvarans protein, såväl som i procent i varan.

Exempel på varudeklaration av värphönsfoder
Exempel på varudeklaration av slaktkycklingfoder

INLEDNING

Denna skrift är undervisningsmaterial och tänkt att bl.a. tjäna som hjälp vid övningar i receptanalys av foderblandningar till värphöns och kycklingar. Dessutom behöver man tillgång till uppgifter om näringsbehov och fodermedlens näringsinnehåll som finns i tabellverk av olika slag. För den som vill tränga djupare i någon fråga finns internetlänkar som kan gå till såväl svenska som engelskspråkiga hemsidor, beroende på vad som finns att tillgå. De kan i vissa fall också gå till privata firmor och korrektheten och relevansen måste ses i relation till hemsidans skapare.

TABELLVERK FÖR NÄRINGSREKOMMENDATIONER OCH FODERMEDLENS NÄRINGSINNEHÅLL.

Det tabellverk över näringsrekommendationer till fjäderfä som mest hänvisas till är National Academy Press (NRC), Nutrient Requirements of Poultry. Vidare tillhandahåller marknadsförarna av olika djurmaterial sådan information. Se t.ex rekommendationer för värphöns från avelsföretaget Hyline där bruksmanualen också innehåller en foderlista, för slaktkyckling från avelsföretaget Aviagen och djurmaterialet Ross samt från Cobb-Vantress avseende Cobbkycklingar. Uppgifter om foderråvarornas energiinehåll (omsättbar energi) finns också i Jordbruksverkets föreskrift om foder (SJVFS 2006:81). Dessa värden baseras på den s.k. Europeiska fodermedelstabellen (Janssen, 1986), där korrigeringar också kan göras med hänsyn till analyserat innehåll av olika komponenter, som ju kan variera beroende på råvarans bakgrund och hantering.

Näringsinnehållet i de vanligaste fodermedlen för fjäderfä i Sverige finns i tabell 3 och i receptopti­meringsprogrammet Opti-kuckeliku. En ungefärlig bild av använd­ningen av olika råvaror till olika djurslag kan man få via statistik från Jordbruksverket (www.sjv.se). Denna statistik grundas på den rapportskyldighet som åligger alla registrerade fodertillverkare och omfattar således inte råvaror som omsätts på t.ex. gårdsnivå. Totalt tillverkas årligen ca 500 milj. kg fjäderfäfoderblandningar varav ca 75% härrör från inhemska råvaror.

FJÄDERFÄFODER SKA VÄRMEBEHANDLAS

Enligt foderföreskriften (SJVFS 2006:81) och bestämmelserna för salmonellakontroll är det sedan 1993 obligatoriskt att låta värmebehandla (upphettning till minst 75°C) alla foderblandningar till fjäderfä, vilket för ett värphönsfoder i praktiken innebär pelletering med en 3- eller 5 mm matris. Om 5 mm (grisstorlek) används krossas pelletten efter matrisen eller skärs i ca 0,5 cm stora bitar som i den vidare hanteringen faller sönder till en struktur som man kallar pelletskross. Värmebehandling kan vara problematisk för små fodertillverkare och hemmablandare att åstadkomma. En överambitiös upphettning kan försämra fodrets smältbarhet och ge upphov till ökat vatteninnehåll i gödseln. Detta i sin tur ger upphov till smutsiga ägg, kladdiga ströbäddar och sämre inomhusklimat vilket också kan påverka djurhälsan.

FODERSTRUKTUREN SKA VARA ”GROV”

Hönsfåglar är utrustade med en muskelmage för att kunna äta och omsätta hela frön och kärnor. Det är en vanföreställning att de behöver grus för att detta ska fungera väl. Mer än 90% av alla slaktkycklingar utfodras idag från ca en veckas ålder med hel omald spannmål, företrädesvis vete, utan att få tillgång på grus. Med ett finmalet foder får inte muskelmagen tillräcklig stimulans, vilket kan få effekt på både djurhälsa och produktionsresultat, och misstänks kunna ge en blöt gödsel med samma konsekvenser som en för hög pelleteringstemperatur. Malning med ett grovt såll är därför att föredra.

STÄRKELSERIKA ENERGIFODERMEDEL

Spannmål av olika slag utgör den största delen i foderblandningar till värphöns och kycklingar och ingår med ca 50-60 resp. 60-70 %. I svenska blandningar används idag huvud­sakligen inhemsk spannmål, företrädesvis vete, rågvete, korn och havre med en stark övervikt för vete. På världsmarknaden finns vidare t.ex. majs, sorghum (durra, milo), cassava (tapioka, maniok) och ris som i vissa prislägen kan vara intressanta om den hygieniska kvaliteten är god.

Spannmålen räknas huvudsakligen som ett "energifodermedel", då proteininne­hållet är lågt (varierar mellan ca 90 till max ca 160 g/kg ts). Med spannmålen tillförs dock även ca 50% av proteinbehovet i ett värphönsfoder och ca 40% i ett slaktkycklingfoder. Energiinnehållet i spannmålen varierar med dess innehåll av fibrer som grovt kan skattas genom rymdvikten. Totalfiberinnehållet fås som en restkomponent av torrsubstans (ts) minus summan av aska, protein, fett och stärkelse samt lösligt socker efter analys av dessa komponenter. Variationerna är av naturliga skäl (skalfraktionen) betydligt större för korn och havre än för vete. Figuren visar sambandet mellan rymdvikt och energiinnehåll för havre, korn, råg och vete.

Vid en foderoptimering väljs spannmålen som regel för att uppfylla det krav man ställt på en foderblandnings innehåll av omsättbar energi (OE). Omsättbar energi definieras som skillnaden mellan fodrets innehåll av bruttoenergi och energi som avförs i form av urin och gödsel. Spannmålen värderas därför i första hand med hänsyn till priset på innehållet av OE. Med den prissättning man under senare år haft på svensk spannmål premierar detta som regel vete och rågvete framför korn och havre. För att t.ex. havre ska ingå i en foderblandning måste den värderas också med utgångspunkt från andra egenskaper än energi­innehåll.

Vete    Läs mer om vete

Vete av god hygienisk kvalitet kan i stort sett ingå som enda spannmålsslag i så­väl kyckling- som värphönsfoder och gör det i praktiken också. En ensidig veteutfodring kan dock innebära vissa problem av orsaker som framgår nedan. I Sverige talar vi om höst- och vårvete av vilka det finns flera olika sorter med varierande egenskaper där kunskapen om varierande lämplighet ur utfodringssynpunkt är liten. Höstvetesorter betecknas som ”vita och mjuka” och anses lämpade för skorpor och mjuka kakor, medan vårvetena är ”röda och hårda” som företrädesvis används till bakning. Hit hör också s.k. durumveten med hög proteinhalt men låg proteinkvalitet. Dessa vetesorter används främst för pastatillverkning. Det finns också flera korsningar mellan dessa ”ursprungssorter” varför särskiljningar i dag är svåra att göra. Då det odlas ca 10 ggr med höst- än vårvete så kan vi ju också räkna med att det huvudsakligen är höstvete som används till foder. Från utfodringssynpunkt skiljer foderhandeln inte på olika sorter varför vi aldrig kan vara säkra på härkomsten. För fjäderfäfoder eftersträvas en grov struktur vid malningen. Finmalet vete ger, i synnerhet i mjölfoder (d.v.s. ej pelleterat), en klibbig (gluten) konsistens då det blandas med vatten. Sådant foder kan fastna i näbben på kycklingar och höns med infektioner och begränsat foderintag som följd. Vete har rykte om sig att kunna ge upphov till fjäderplockning och kannibalism då stora mängder ges till höns och kycklingar av värphönsras. Senare studier har givit belägg för detta, men känsligheten skiljer mellan olika djurmaterial. Veteinnehållet bör därför begränsas i foderblandningar till höns, framförallt frigående. Vete innehåller en del svårsmältbara kolhydrater, s.k. non-starch polysccharides (NSP) i form av pentosaner, arabinoxylaner, och användbarheten till framförallt slaktkycklingar har visats kunna förbättras genom tillsats av enzympreparat med xylanas aktivitet.

Korn  Läs mer om korn

Korn, och även havre, innehåller liksom vete svårsmältbara kolhydrater, t.ex. b-glukan, som framförallt kycklingar har problem att omsätta då de enzymer som krävs saknas i digestionsvätskorna. Problemen yttrar sig i form av en förhöjd viskositet hos tarminne­hållet vilket ger en klibbig träck som kan fastna i stjärtdunet på kycklingarna under första veckan och orsaka förstoppning. Samtidigt ökar vattenintaget och ströbädden blir våt och klibbig vilket ger sämre hygien och stallklimat. I sam­band med dessa problem ökar också risken för att kycklingarna skall få en tarminfektion, nekrotiserande enterit (NE), orsakad av en toxinbildande klostri­diumbakterie (Clostridium perfringens). Samtidigt försämras tillväxt och foderutnyttjande. En stor del av de problem som här nämnts och som orsakas av svårsmältbara kolhydrater kan elimineras genom att man i samband med fodertillverkningen blandar in enzympreparat med b-glukanas-, pentosanas- och cellulasaktivitet. Med ådern kan så småningom en tarmflora utvecklas som producerar dessa enzymer varför extra tillsats inte är lika aktuell till äldre djur. Risken för NE är inte specifikt för foderblandningar med högt innehåll av korn utan kan förekomma även i andra sammanhang. Av skäl som angetts ovan är man något försiktig med användning av korn till slaktkycklingar, kanske inte mer än ca 20%, vissa foderföretag tycker kanske att även det är för mycket. Till vuxna djur, dvs. värphöns kan utan olägenheter större andel korn ingå. En nackdel kan i så fall vara en förhöjd vattenhalt i gödseln eventuellt förenat med en ökad andel "smutsägg" med kvalitetsavdrag som följd. I förebyggande syfte tillsätts därför ofta enzympreparat även till värphönsfoder.

Havre  Läs mer om havre

Begränsande för användningen av havre i värphönsfoder är skalfraktionen som utgör ca 30% av totalvikten. Blandar man in mer än 15-20% havre kan ett foder som inte är pelleterat lätt "hänga sig" i fodersilos och -automater. Genom pelletering utgör "hängning" inte något hinder för användning av havre. Skalfraktionen bidrar dock till att pelleterna (krossen) lätt faller sönder till mjöl igen. Havrens låga energiinnehåll i förhållande till priset är ofta ofördelaktigt i jämförelse med andra spannmålsslag.

Internationellt har havre låg status som råvara i fjäderfäfoder, vilket också smittat av sig på svensk foderindustri. Havre har dock flera positiva egenskaper som råvara i fjäderfäfoder. En ensidig värdering med hänsyn till energiinnehållet innebär därför en klar undervärdering av havren. Utmärkta produktionsresultat har i försök uppnåtts med både värphöns och slaktkycklingar då hela spannmålsdelen i foderblandningen utgjorts av havre av god kvalitet. Havre innehåller mer fett än övriga inhemska spannmålsslag. Fettets förhållandevis höga omättnadsgrad utgör här inget hinder som t.ex. hos slaktsvin. Havre är också vitaminrikare än andra sädesslag, bl.a. av A, E och C-vitamin som är antioxidanter vilket är positivt för immunförsvaret och också verkar konserverande. Havre har också egna unika hälsobefrämjande antioxidanter, avenantramider (Dimberg, 2004). Proteinets biologiska värde är högre i havre än i andra spannmålsslag. Fiberinnehållet och/eller eventuellt andra egen­skaper hos havren ger ofta antydan till en positiv inverkan på resultaten, framför allt i kombination med vete. T.ex. har visats att vete utbytt mot havre kan minska problem med fjäderplockning hos värphöns, då sådan förekommer (läs artikel). Många av de positiva egenskaper som tillskrivs havre från humansynpunkt kommer självklart också fjäderfä till del (läs mer>). En inblandning av åtminstone ca 10% kan med hänsyn till havrens alla positiva egenskaper inte vara fel.

Råg    Läs mer om Råg

Råg är mindre lämpligt för fjäderfä, särskilt kycklingar, främst pga. innehållet av svårsmältbara kolhydrater (pentosaner). Tillsats av lämpligt enzympreparat till råg, liksom rågvete, ökar användbarheten. Vid ett fördelaktigt pris kan man tillåta max 5-10%.

Rågvete   Läs mer om Rågvete

Rågvete odlas i större utsträckning framför allt i Polen. I Sverige motsvarar rågveteskörden ca 15 % av höstvetet. Priset på marknaden är i nivå med eller något lägre än vete. Rågvete kan i rätt stor utsträckning ersätta vete i foderblandningar till fjäderfä. Närings- och användningsbarhets­mässigt ligger det närmare vete än råg och varierar med sorten.

Ris    Läs mer om Ris

Råris (paddy) innehåller ca 20% skal på viktsbasis och måste skalas innan det kan användas för human konsumtion. Olika grader av skalat ris finns också tillgängligt för foderändamål och anses, om den hygieniska kvaliteten är godtagbar, kunna användas relativt obegränsat till fjäderfä. Den yttersta skalfraktionen som innehåller upp till 20% kiselsyra och har skarpa kanter är inte lämplig som foder. Nästa fraktion (risklimjöl) som består av perikarp-, aleuron-, grodd- och en del av endospermskiktet är mycket näringsrikt men har låg hållbarhet p.g.a. högt fettinnehåll (ca 12%) med hög omättnadsgrad vilket ger risk för härskning. Den extraherade varianten av risklimjöl är därför att föredra.

Kassava (tapioka, yuca, maniok)     Läs mer om kassava

Kassava är en perenn växt som odlas i de låglänta tropiska delarna av världen för sina stärkelserika (ca 70%) rotknölars skull. Produkten är giftig innan den på olika sätt befriats från sitt innehåll av cyanogena glykosider men kan då ersätta spannmål i fjäderfäfoder om det låga proteininnehållet balanseras på lämpligt sätt. Som andra produkter från tropiktrakterna måste man alltid vara uppmärksam på den hygieniska kvaliteten.

Biprodukter från spannmål

Kvarnbiprodukter som är aktuella att använda i fjäderfäfoder är framförallt vete­fodermjöl och vetekli. Proteinhalten och proteinets biologiska värde är högre än i helvetemjöl. Fodermjölet, som är den fraktion i kärnan som sitter närmaste endospermet (frövitan), har lägre växttrådhalt och högre energiinnehåll än kliet. Upp till ca 10% vetefodermjöl och 5% vetekli kan accepteras i kyckling­foder, något mer i värphönsfoder. Utvecklingen av lämpliga enzympreparat som ökar utnyttjandet av de växttrådrikare delarna kan komma att öka användbarheten av dessa produkter i framtiden. Maltgroddar är de avputsade rotspetsarna från korn vid mältningen (groningen) vid öltillverkning. Maltgroddar är ett utmärkt fodermedel som kan ingå med upp till 10 %.

Drank     Läs mer om drank

Drank är en biprodukt vid etanoltillverkning. Etanol kan tillverkas från ett flertal råvaror som innehåller socker eller stärkelse och som i sin tur kan brytas ner till socker. I Sverige används idag huvudsakligen höstvete som råvara, men i framtiden kan även rågvete och korn bli aktuella. Det görs nu en storsatsning på etanoltillverkning och 2008 räknar man med en förbrukning på 550 tusen ton spannmål, vilket motsvarar ca totala förbrukningen av foder till fjäderfä i Sverige. Som restprodukt fås 150 tusen ton torkad drank. Hittills har drank huvudsakligen utfodrats till svin och nötkreatur, men den stora tillgången och höga proteininnehållet (30-35 %) gör varan intressant även för fjäderfä. I Nordamerika där majs är den huvudsakliga råvaran rekommenderas en användning av ca 10 % av restprodukten (s.k. distillers dried grains with solubles) i fjäderfäfoder. Försök med vetedrank till fjäderfä är sparsamma, men det som gjorts tyder på att den kan jämföras med majsprodukten. Näringsinnehållet kan dock variera beroende på utgångsmaterial och processen (Damme & Peganova, 2006).

PROTEINRÅVAROR

Innehållet av kolhydrater är lägre i vegetabiliska proteinråvaror men andelen av svårsmältbara kolhydrater (NSP) är ofta större än i spannmål vilket sänker innehållet av omsättbar energi (tabell 1). Till NSP räknas också pentosaner och b-glukaner som nämnts ovan i samband med spannmål
Det finns ett intresse för att ta fram enzympreparat som förbättrar utnyttjandet av NSP i vegetabiliska proteinråvaror på samma sätt som i spannmål.

Vanliga vegetabiliska proteinråvaror för fjäderfä är sojamjöl, rapsmjöl och ärter. Användning av potatisprotein och majsglutenmjöl kan före­komma i mindre utsträckning och då främst i KRAV-foderblandningar. Lupiner är aktuella i mån av kvalitet, tillgång och pris. Flera sorter förekommer och vitblommig sötlupin med lågt innehåll av toxiska alkaloider är att föredra.

Soja, raps, lin, solros innehåller ca 20, 45, 40 resp. 30 % fett (olja) och är exempel på växter som i huvudsak odlas för sina oljeegenskaper. Efter att oljan utvunnits ur fröet kan restprodukten användas för foderändamål. Man skiljer på mjöl (t.ex. soja- och rapsmjöl) som återstår sedan oljan extraherats med ett kemiskt lösningsmedel (vanligen hexan). Mjölen innehåller högst ca 2 % fett. Oljan kan också utvinnas mekaniskt genom pressning. Den återstående produkten kallas då kaka eller expeller och innehåller mer fett/olja än mjölet. Kakorna är också användbara i utfodringssammanhang och är genom oljeinnehållet energirikare än mjölen. Oljornas omättnadsgrad försämrar dock lagringsegenskaperna och ökar risken för att fodret ska härskna. I KRAV-fodersammanhang kan man endast använda sig av kakor/expeller då reglerna sätter stopp för användning av råvaror som varit utsatta för kemiska lösningsmedel.

 Protein är sammansatt av aminosyror och proteinets kvalitet avgörs bl.a. av hur väl proportionerna av för djuret livsnödvändiga aminosyror överensstämmer med dess behov. Vid 100 %-ig överensstämmelse säger man att sammansättningen är ”ideal”. Livsnödvändiga (essentiella) näringsämnen är sådana som inte kan bildas i kroppen från andra med födan tillförda näringsämnen utan måste utgöra en del av det dagliga foderintaget som svarar upp mot djurets behov. Den viktigaste essentiella aminosyran från fjäderfäsynpunkt är metionin. I andra hand kommer vanligen lysin och därefter treonin. Figur 2 visar för de vanligaste förekommande, samt några andra speciellt metioninrika fodermedel, hur väl innehållet av metionin och lysin i proteinet överensstämmer med behovet för äggproduktion.

Soja     Läs mer om soja

Efter att det mesta fettet extraherats bort ur sojabönan får man ett proteinrikt mjöl med förhållandevis högt biologiskt värde för fjäderfä. Bönan innehåller en del antinutritionella substanser (bl. a. trypsininhibitor) som måste elimineras för att öka användbarheten. Detta sker vanligen genom upphettning (rostning). Sojamjöl ingår nästan alltid i kommersiella foderblandningar till höns och kyck­lingar. Under förutsättning att den hygieniska kvaliteten är god behöver man inte införa någon övre gräns på hur mycket som får ingå i blandningen utan man låter sojamjöl konkurrera fritt med andra tillgängliga proteinråvaror med hänsyn till pris och näringsinnehåll. Ur hönans synvinkel är sojaprotein en god lysin-, men mager metioninkälla (fig. 2).

Raps     Läs mer om raps

Rapsmjöl, liksom sojamjöl och mjöl från andra fettrika frö- och bönväxter, är en ”restprodukt” efter att oljan extraherats ur fröet. Det finns en rad olika produkter med varierande fettinnehåll och benämningar. Med rapsmjöl avses vanligen resten med lågt fettinnehåll som fås efter extraktion. Rapsmjöl är en av de viktigaste inhemska proteinråvarorna. Till fjäderfä används bara mjöl från s.k. dubbellåga sorter (lågt erukasyra och glukosinolatinnehåll). All vårraps, och de flesta höstrapssorter är idag dubbellåga. Även mjöl från dubbellåg raps innehåller dock glukosinolater i till­räcklig koncentration för att ge sköldkörtelförstoring vid hög inblandning. Man brukar därför inte tillåta mer än ca 10 % varken till kycklingar eller till värphöns. I KRAV-foderblandningar nödgas man dock tillåta högre inblandning.

Till brunäggsvärpande hönor använder man normalt inte raps eller rapsprodukter. Anledningen är föreningen sinapin som ger rapsen sin bittra smak. I tarmen omvandlas sinapin av mikroorganismerna till trimetylamin (TMA) som är en starkt illaluktande förening (rutten fisk). I levern oxideras TMA till TMA-oxid som utsöndras via njurarna. Vissa raser och speciellt Rhode Island Red som är den genetiska basen i de flesta brunäggsvärpande hybriderna saknar den enzymaktivitet som behövs för detta och TMA deponeras i stället i äggulan. Andra föreningar med lätt avskiljbara metylgrupper (t.ex. kolin) kan ge liknande effekter.

Vita hybrider som utgörs av korsningar av olika linjer av rasen Vit Leghorn fungerar i detta avseende helt normalt. Med moderna genetiska verktyg håller emellertid detta problem nu på att lösas och snart kan kanske också brunsäggsvärpande höns utfodras med raps.

Helt rapsfrö och expeller kan också användas i motsvarande grad som rapsmjöl. Rapsfrö och expeller är genom sitt högre innehåll av olja energirikare än mjölet. Oljans innehåll av linolsyra är en plusfaktor. Normalt kan man tillåta upp till 10% rapsprodukter (20 % i ekologisk produktion) i foder till både höns och slaktkycklingar. Se tabell.

Bomulls-, jordnöts-, solros-, linfrömjöl          Läs mer om bomull, jordnöt, solros, linfrö

är exempel på mjöl från andra oljeväxter av mindre betydelse för fjäderfä i Sverige. Bomulls- och jordnötsmjöl är uteslutande importerade råvaror som är känsliga från hygienisk synpunkt. Vidare begränsar förekomsten av antinutritionella substanser användningen. Intresset för odling av solros och linfrö i Sverige har ökat under senare år, främst inom det ”ekologiska” lantbruket. Solros är här kanske den mest intressanta då den är förhållandevis giftfri. Skalfraktionen är dock hög och därför förekommer produkter som är mer eller mindre befriade från denna och användbarheten varierar härmed. Linolja innehåller a-linolensyra som av djuren omvandlas till långkedjiga (marina) w-3 fettsyror. Ägg och kött kan härigenom berikas med dessa ur kostsynpunkt åtråvärda fettsyror (se t.ex).

Hampa      Läs mer om hampa

Hampa var tidigare en viktig kulturväxt som odlades för de fettrika frukternas och de långa men grova stamfibrernas skull. Torkade blad kallas marhijuana och körtelsekret från blommorna kallas haschisch. Frukterna, det så kallade hampfröet, som säljs bl.a. som fågelfrö tillhör en varietet med obetydligt innehåll av den aktiva substansen (källa den virtuella floran). I Sverige har dock från 50-talet och fram till 2003 all odling av hampa varit förbjuden på grund av växtens narkotiska egenskaper. Då, 2003, fastslogs fastslogs nämligen att detta förbud stred mot EU rätten och nu är det således möjligt att odla hampa igen. Den industrihampa som får odlas enligt EG:s lagstiftning får dock innehålla högst en bestämd mängd narkotiska substanser. Odling får endast ske enligt fastställda regler efter tillstånd (gårdsstöd) från jordbruksverket. Hampan kan karaktäriseras som en kombinerad spånads- och oljeväxt och ur fjäderfäsynpunkt är det de fett- (30-32 %) och proteinrika (20-24 %) fröna som är intressanta, inte minst ur ekologisk synvinkel. Efter att en del av oljan utvinns genom pressning så får man en från utfodringssynpunkt både fett och proteinrik restprodukt (hampfrökaka).

Ärter         Läs mer om ärter

Ärter är en utmärkt råvara i foder till fjäderfä. Vitblommiga sorter (matärt) är att föredra då de innehåller mindre mängd tanniner som finns i högre koncentration i brokblommiga (foderärt) sorter. Tanniner ger antinutritionella effekter, sänker bl. a. proteinets smältbarhet. Proteinets biologiska värde är relativt lågt p.g.a. lågt innehåll av aminosyran metionin. Då ärter används måste man alltså vara speciellt uppmärk­sam på fodrets innehåll av svavelhaltiga aminosyror och komplettera detta genom tillsats av rent metionin. Under dessa förutsättningar kan upp till 30% ingå i foder till både höns och slaktkycklingar.

Lupiner      Läs mer om lupiner

Lupin är en ärtväxt som innehåller lite stärkelse. Ej-stärkelse polysackarider (NSP) uppgår till ca 50% i ts. Dessa utnyttjas dåligt av enkelmagade djurslag, speciellt fjäderfä. Dessutom finns oligosackarider, galaktosider, som enkelmagare också saknar enzymsystem för att kunna utnyttja. Mikroorganismerna i tjocktarmen anses orsaka fermentation av galaktosider vilket ger upphov till gasbildning. Här förekommer dock stora sortskillnader och i de nya sorter av sötlupin som finns på marknaden är halterna av alkaloider så låga att de inte ställer till några större problem. Försök har gjorts att förbättra näringsutnyttjandet hos kyckling genom tillsats av kolhydratspjälkande enzympreparat, men med varierande resultat. Lupiner bör därför i första hand förbehållas värphöns där 10-15% anses kunna vara acceptabelt. Liksom övriga leguminoser är lupiner fattiga på svavelhaltiga aminosyror. Genom det förhållandevis höga och omättade fettinnehållet som snabbt oxideras vid malning bör foderblandningar med lupiner utfodras utan onödig fördröjning eller tillsättas antioxidationsmedel.

I Danmark bedöms lupiner vara den mest lovande alternativa proteinväxten. Inom växtförädlingen satsar man framförallt på blålupin för att få fram högavkastande sorter lämpliga för svenskt klimat. Lupiner är en intressant alternativ proteingröda i ekologiskt lantbruk eftersom den inte drabbas av samma sjukdomar som ärter. Den kräver ingen förfrukt, fixerar luftens kväve och anses utomordentligt duktig på att utnyttja markens fosfor.

Potatisprotein      Läs mer om potatisprotein

Potatisproteinkoncentrat har högt proteininnehåll, ca 80 %, och är en "biprodukt" vid rening av avfallet från stärkelsetillverkning. Aminosyramönstret är från fjäderfäsynpunkt gynnsamt och påminner om fiskmjöl (se tabell). Då man av någon anledning vill ha helvegetabiliskt foder till slaktkycklingar är denna råvara intressant. Genom proteinets höga innehåll är det också mycket intressant att kunna använda i ekologisk produktion, under förutsättning att KRAV-godkänt material finns att tillgå. Det som i dag finns tillgängligt på den svenska marknaden härstammar mestadels från Holland. Läs också om ett danskt EU-projekt för effektiv och miljövänlig utvinning av potatisprotein. 

Majsglutenmjöl lucernmjöl och andra pigmentkällor            Läs mer om majsglutenmjöl

Majsglutenmjöl har också högt proteininnehåll, ca 60 %. Proteinkvaliteten är speciell då den har ett lågt lysin men högt metionininnehåll till skillnad från de flesta andra vegetabiliska råvaror.  Majsglutenmjöl är genom sin härkomst (t.ex. Sydamerika) också en känslig produkt p.g.a. av risk för förekomst av mykotoxiner och salmonella. Användningsområdet är huvudsakligen värphönsfoder genom att majsglutenmjölets innehåll av pigment, xantofyll, ger färg åt äggulan. Detta fick ökad betydelse då det 1990 inte längre blev tillåtet att använda "syntetiska" färg­ämnen i fodret i Sverige. EU medlemskapet har inneburit att det åter är tillåtet att tillsätta rena gulepigment, men man avhåller sig i Sverige idag frivilligt från sådan inblandning. För att ge den svenska konsumenten tillfredställande färg på gulan behöver fodret innehålla minst ca 10 mg xantofyll per kg. Man brukar räkna med att majsglutenmjöl inne­håller ca 230 mg/kg, dvs. ca 4% majsglutenmjöl skulle vara tillräckligt. Det höga metionininnehållet gör produkten intressant vid tillverkning av ekologiskt fjäderfäfoder.
Lucern eller annat "grönmjöl" används huvudsakligen i värphönsfoder för att ge färg åt gulan men ger också ett visst proteintillskott. Det fås genom torkning och malning av lucern eller annat grönfoder. Ju tidigare skördat, desto högre proteininnehåll och smältbarhet gäller. Innehållet av xantofyller uppges kunna variera mellan 40 och 620 mg/kg. För normalkvalitet torde man kunna räkna med ca 200 mg/kg. Vanligen finns en positiv korrelation till proteininnehållet. Torkningsprocessen och lagringsbetingelserna har också stor inverkan då färgpigmentet inaktiveras genom oxidation.

En annan råvara i detta sammanhang är algmjöl, som i ytterst liten mängd (ca 2 mg/kg) ger en djupare färg åt gulan. Även andra fodermedel innehåller en del xantofyller. Rapsexpeller innehåller t. ex. ca 16 mg, rapsmjöl ca 5 mg och ärter ca 3 mg xantofyll per kg. En spetsning av fodret med algmjöl ger en djupare gulefärg, se t.ex. Kronäggs Guldgula. Andra pigmentkällor är t.ex. paprikapulver- och extract från tagetesblomman.

Det vanligaste sättet att karaktärisera gulefärgen är att jämföra den med en standardskala, den s.k. Rocheskalan. Läs mer om gulepigment.

Fiskmjöl          Läs mer om fiskmjöl

Fiskmjöl är en utmärkt råvara med högt energi- och protein­innehåll. Det är mestadels av dansk, isländsk eller norsk härkomst. Proteininne­hållet är ca 70-80% i ts och är speciellt eftertraktat i KRAV-foderblandningar då det är rikt på aminosyran metionin. Energiinnehållet varierar med fetthalten som kan uppgå till ca 10% i mjöl från fet fisk, t.ex. sill. Fettet är känsligt för oxidation och härskning och kan ge bismak till kött och ägg. Vid oxidationsprocessen bildas också s.k. fria radikaler. Effekten av detta är något oklar men forskningen hittills talar för att de är ohälsosamma (cancerogena). Det är viktigt att fodret innehåller tillräckligt med antioxidativa ämnen för att förhindra sådana reaktioner. Foderindustrin deklarerar högst 0,5% fiskmjölsråfett i slaktkyckling- och 0,6% i värphönsfoder och inblandningen anpassas härtill, vilket anses minimera risken för bismak. Användning av högkvalitativt fiskfett är annars en möjlighet att berika fjäderfäprodukter med marina w-3-fettsyror som ur human kostsyn­punkt anses ha hälsosamma egenskaper (se exempel). Se också om linfrö ovan.

Nya och strängare EU-regler för dioxin i livsmedel har medfört begränsningar i användningen av fiskmjöl från vissa områden.

Pga av överfiskning och därmed reducerade fiskbestånd i världshaven finns också skäl att minska användningen av fisk i djurfoder. Vi söker därför efter andra metioninrika råvarualternativ till fiskmjöl. Ett tänkbart sådant är musselmjöl, som just utreds.

 Köttfodermjöl

P.g.a. kopplingen till ”galnakosjukan” är det sedan 2001 tillsvidare totalförbud mot användning av köttmjöl till livsmedelsproducerande djurslag. Kvaliteten på svenskt köttfodermjöl som uteslutande är en biprodukt från slakteriindustrin har dock en hög kvalitet både från hygienisk- och näringssynpunkt. Beroende på utgångsmaterialet varierar proteininnehållet mellan från ca 45 till ca 65% i ts. Fetthalterna varierar mellan ca 7 och 15%. Även om mer skulle kunna användas brukade man endast tillåta 2-3% i fjäderfäfoder. Idag råder dock som tidigare nämnts förbud mot sådan inblandning.

FETT

Fett tillsätts nästan allt fjäderfäfoder då det är en förhållandevis billig energirå­vara. Fettillsats ökar fodrets smaklighet och smältbarhet samt utnyttjandet av fettlösliga näringsämnen. Vidare binder fett damm och minskar risken för separation av foderpartiklar. Dessa positiva egenskaper gör att man gärna "tvingar" in ca 2% även om datorn inte anser det ekonomiskt motiverat.

Beroende på ursprunget innehåller fett och oljor mer eller mindre av fleromättade, essentiella fettsyror. Fett anses ge ett s.k. extra energitillskott  (”extra caloric value”) som för de första tillsatta 2-3 procenten i vissa fall motsvaras av fettets bruttoenergivärde.

Kvalitetskriterierna är renheten (vattenhalt, föroreningar och andelen oförtvål­bart fett), kemisk sammansättning (kedjelängd, omättnadsgrad, andelen fria fett­syror och triglyceridstrukturen), kemisk kvalitet och påbörjad nedbrytning (bildning av dimerer, polymerer och oxidation).

Maximinivån i foderblandningen beror på kvaliteten. Vid pelletering minskar fettillsats pellettens hållbarhet. Hållbarheten beror också på vilka övriga råvaror som ingår, t ex ger vete bra hållfasthet och havre sämre. Maximalt kan man före pelletering blanda in ca 4-6% fett. Ytterligare 2-3% kan tillföras genom att spruta det på pellettarna efter själva pelletterings­processen, om utrustning härför finns.

 Animaliskt fett är oftast s.k. slakterifett som utvinns genom extraktion, ofta i samband med köttfodermjölstillverkningen, ur t.ex. svinsvål, slakteri­kassationer och -rester, stykningsrester och ben.

 Man skiljer grovt mellan foderfett, som har högst kvalitet, och olika klasser av tekniskt fett.

I fjäderfäfoder används idag huvudsakligen vegetabiliskt fett. Vegetabiliskt fett kan vara t.ex. majs- eller sojaolja, som dock som regel ställer sig för dyrt att använda. Använda friteringsoljor (s. k. spent oils) från restau­ranger eller livsmedelsindustrin kan få sin slutanvändning inom foderindustrin.

Linolja är intressant om man, som tidigare nämnts, vill berika fjäderfäkött och ägg med hälsosamma n-3 fettsyror.

Vid raffinering av vegetabiliska oljor neutraliseras förekommande fria fettsyror (ca 2%) med lut, härvid fås samtidigt en lika stor mängd emulsion av själva oljan. Genom tillsats av en stark syra får man sedan en blandning, ca 50/50, av oljan och fria fettsyror som används av foderindustrin. Detta kallas i engelskspråkig litteratur för ”soap stock”. Akofeed är en sådan produkt.

AMINOSYROR

Rena aminosyror som det idag är aktuellt att tillsätta fjäderfäfoder är metionin och lysin samt ibland treonin. För att uppfylla kraven på innehållet av dessa är det ofta billigare att tillföra den rena aminosyran i jämförelse med tillsats av mer proteinfodermedel. Det kan också vara den enda möjligheten om maximigränser är införda på proteinfodermedlen, t ex fiskmjöl.

Av metionin är både D- och L-formerna biologiskt aktiva. DL-Metionin fram­ställs syntetiskt. För foderändamål finns en produkt som innehåller 99% dl-metionin (DLM) men idag används också ofta en s.k. hydroxyanalog (Alimet®) där aminogruppen på aminosyramolekylen bytts ut mot en hydroxylgrupp, som ersätts med den erforderliga aminogruppen i levern efter att molekylen tagits upp i tarmen. Effekten av hydroxanalogen i jämförelse med DLM är föremål för en utdragen vetenskaplig diskussion, vissa undersökningar anger aktiviteten till ca 65 % av DLM., andra  att effekterna är likvärdiga på molbasis. Variationen mellan studier anses kunna bero på skillnader i kolininnehåll, basfodrets sammansättning och innehåll av cystin.

Beträffande lysin är endast L-formen biologiskt aktiv. L-lysin framställs genom en jäsningsprocess. Den rena formen är hygroskopisk och svår att hantera, där­för förekommer L-lysin i form av sin hydroklorid, L-lysinmonohydroklorid (l-lysin-HCl). Enligt gällande KRAV-normer är det inte tillåtet att använda rena aminosyror i foderblandningar. Detta gör det svårt att göra ett näringsriktigt sammansatt KRAV-foder för fjäderfä. Ekologiskt odlade ärter blir t.ex. mindre intressanta p.g.a. ärtproteinets låga metionininnehåll (se fig. 2).  Tabell 4 visar olika fodermedel sorterade efter proteinets innehåll av metionin. Som framgår hamnar ärter långt ner och trots att proteininnehållet (21-22 %) är dubbelt mot innehållet i spannmål så motsvarar metionininnehållet det som finns i spannmål.

MINERALFODERMEDEL

Mineralämnen brukar delas in i makro- och mikroelement. Av de förra diskuterar man i fjäderfäsammanhang kalcium, fosfor, magnesium, natrium, kalium och klor.
Aktuella makroelement som behöver tillföras fodret är som regel kalcium, fosfor och natrium. Fodermedlen innehåller normalt mer än be­hovet av magnesium så det är snarare risk för över- än underskott av detta i foderblandningen.

Den vanligaste kalciumkällan är kalciumkarbonat, foderkalk.  

För att uppfylla fosforbehovet är kalciumfosfater, mono- eller dikalciumfosfat, som regel billigast. Den dominerande fosforkällan är apatit. Naturligt förekommande fosfat finns främst som sedimentärt material (fosforit) med fyndigheter t ex i Marocko, forna Sovjetunionen, Kina, Sydafrika och i Europa i Finland. Kalciumfosfater med kristallina egenskaper och med högre renhet finns i mindre utsträckning. Tillgängligheten av kalcium och fosfor i dessa föreningar är hög, 80-90%. Om tillgängligheten vore lika hög av den vegetabiliskt bundna fosforn skulle inga oorganiska fosforråvaror behövas.

Växtfosfor förekommer till största delen i form av fytin och man kalkylerar med att endast ca 30% av fytinfosforn är tillgänglig. Härigenom kommer mycket osmält fosfor ut i naturen genom gödseln. Därför har man t.ex. i Holland lagstiftat om inblandning av ett enzym (fytas) i fodret. Detta ökar tillgängligheten av vegetabiliskt bunden fytinfosfor. På så sätt kan man spara oorganiskt fosfat och samtidigt minska mängden fosfor som kommer ut i naturen. Tillsatsen är idag inte lönsam, utan andra hänsynstaganden måste till för att den ska komma till regelmässigt bruk.

Natrium tillföres billigast i form av natriumklorid (koksalt). Härvid måste man dock tillse att kloridjonkoncentrationen inte blir för hög vilket kan medföra hög vattenhalt i avföringen, sämre hygien och vid golvhållning en dåligt fungerande ströbädd. Överskott av klor påverkar också skalstyrkan i negativ riktning. I stället för koksalt kan det därför vara aktuellt att använda natriumbikarbonat eller något natriumfosfat. Det är som regel svårt att undvika visst överskott av K⁺ och Cl^-. Det är viktigt att innehållet av natrium inte blir vare sig för lågt (kan ge upphov till kannibalism) eller för högt (ökad vattenkonsumtion).

Viktiga mikroelement är jod, järn, kobolt, koppar, mangan, selen och zink. Dessa tillföres vanligen i form av kalciumjodat, järnsulfat, koboltsulfat, koppar­sulfat, manganoxid, natriumselenit respektive zinkoxid ingående i vitaminpre­mixen eller en speciell spårämnespremix.

 VITAMINER    Läs mer om vitaminer

Samtliga vitaminer tillsätts i regel i form av en förblandning, premix. Om kolinklorid ingår i premixen kan detta påverka hållbarheten, speciellt kan aktivi­teten av K-vitamin nedsättas. Ska premixen kunna lagras under en längre tid brukar man i så fall hålla kolinklorid utanför själva premixen och i stället tillsätta detta vitamin separat. Hållbarheten av vissa vitaminer blir också sämre om mineral­salter även ingår i premixen. För att öka premixens hållbarhet kan ett oxida­tionsmedel tillsättas. Vitaminer som normalt ingår i premixen är A, D, E, B_2, B_3, B_6, B₁₂, Biotin, K₃, Folinsyra, Pantotensyra, Kolinklorid.

Som "bärsubstans" brukar vetefodermjöl och foderkalk (proportionerna 1:1) kunna användas. Premixen koncentreras så att storleksordningen 0,2 till 1% blir lagom att tillsätta vid fodertillverkningen.

Läs mer om enzympreparat  foderantibiotika koccidiosmedel

Till värphönsfoder tillsätts som regel inga andra produkter än vad som diskuterats ovan. En del foderföretag använder dock enzympreparat av samma skäl som till slaktkycklingar. Det biologiska och ekonomiska utbytet av detta framstår dock inte lika klart som när det gäller växande kycklingar under de första levnadsveckorna. I litteraturen finns uppgifter om att djuren under hälsosamma betingelser med tiden får en anpassad mikroflora med mjöksyrabakterier som producerar enzymer i tillräcklig mängd för spjälkning av NSP.

Alla nordiska länder har sedan 1998 infört totalförbud mot användning av s.k. foderantibiotika. EU tillåter idag endast ett fåtal preparat som inte har visats ge upphov till korsresistens, d.v.s. överföring till humanpatogena bakterier av resistens mot sådana antibiotika som används inom humanmedicinen.

Koccidios är en av de vanligaste och kostsammaste sjukdomarna hos fjäderfä. Den orsakas av en tarmparasit. Hittills har slaktkycklingar skyddats mot denna sjukdom genom en förebyggande inblandning av s.k. koccidiostatika i fodret. Användningen av koccidiostatika är kontroversiell då de vanligast använda (s.k. jonoforer) preparaten även har antibakteriell och därmed tillväxtbefrämjande effekt. De verkar alltså även som foderantibiotika och skyddar härvid även mot klostridieinfektioner. Värphöns som ska gå på golv vaccineras idag mot koccidios. Höns i bur smittas som regel inte. I framtiden kommer koccidiostatika till slaktkycklingar förmodligen också att ersättas av vaccin. Risken blir då större att kycklingarna ska drabbas av bakteriella (främst klostridier) infektioner. 

Det kan idag vara intressant att se vad bruket av foderantibiotika innebär och jämföra detta med tillsats av enzympreparat. Antibiotika och enzymer har helt olika verkningsmekanismer. Antibiotika verkar direkt på tarmfloran med den risk för resistensbildning som detta visat sig innebära. Enzymerna verkar på fodret och gör näringen lättare tillgänglig vilket har en indirekt effekt på tarmfloran. Båda tillsatserna förbättrar tillväxt och foderutnyttjande, antibiotika dock bara till dess bakterierna blir resistenta. Tabell 2 är en sammanfattning av några studier där tillsatser av foderantibiotika och enzympreparat jämförts.

Koccidiostrycket i svenska slaktkycklingbesättningar är generellt sett lågt i jämförelse med de flesta andra länder. Likväl har det visat sig svårt att föda upp t.ex. KRAV-kycklingar utan sådana sjukdomsproblem och betydande viktsförluster.

 Läs mer om probiotika prebiotika

Mjölksyarabakterier, som nämnts ovan tillhör den hälsosamma tarmfloran som hämmar etablering av sjukdomsalstrande bakterier. Forskning pågår för att på olika sätt stimulera etablering av en för värddjuret hälsosam tarmmikroflora. Fodertillsatser bestående av levande organismer med sådant syfte kallas populärt för probiotika, där mjölksyra är det främsta exemplet. Prebiotika är andra naturligt förekommande föreningar som tillsätts med syfte att stimulera utvecklingen av en hälsosam tarmflora. Exempel på sådana är olika slags kortkedjiga kolhydrater, s.k. oligosackarider, t.ex. mannan-oligosackarider (MOS) . Mjölksocker, laktos, är en disackarid som vid tillsats verkar i tarmen genom att sänka pH. Härigenom anses den gynna etableringen av mjölksyrabakterier vilket minskar risken för salmonella och klostridiuminfektioner.

Andra aktuella fodertillsatser är t.ex. organiska syror och växtexktrakt, eteriska oljor (exempel)

Broilact är en typisk "probiotisk" produkt som används för att förhindra salmonellainfektioner då sådan risk anses föreligga. Omfattande forskning har spenderats på probiotiska substanser utan att man i något avseende entydigt lyckats visa på generella positiva effekter på tillväxt och foderutnyttjande liknande de som erhölls med foderantibiotika. Eventuella effekter varierar från försök till försök och dylika tillsatser kan ses som komplement till andra åtgärder. Det förtjänar också att påpeka att bakterier har förmåga att utveckla resistens mot alla slags ämnen som påverkar deras levnadsvillkor, så också mot organiska syror och växtextrakt.

Ett annat nyligen (2006) lanserat probiotikum är "Biacton" som består av frystorkade mjölksyrabakterier av stammen Lactobacillus farcininis isolerade från tarmen på friska grisar. Det som verkar mest intressant är den effekt på klostridiebakterier som rapporterats.

REFERENSER

Damme, K. and Peganova, S. 2006. Einzats von getrockneter Weizenschlempe. Legehennefütterung. Deutschen Geflügelwirtschaft, 2006:18, 23-30.

Danner E.E. and Bessei W. (2002) Effectiveness of liquid DL-methionine hydroxy analogue-free acid (DL-MHA-FA) compared to DL-methionine on performance of laying hens. Archiv für Geflügelkunde 66, 97-10

Dimberg, L. 2004. Antioxidanter i havre: Halten avenantramider kan påverkas både före och efter skörd. Fakta Jordbruk 2004:1, SLU, 750 07 Uppsala. http://www2.slu.se/forskning/fakta/faktajordbruk/pdf04/Jo04-01.pdf, 20050831.

Jansen  I.W.M.M.A. 1986. European table of energy values for poultry. Spelderholt center for poultry research and extension. 7361 D.A. Beckbergen, Holland.

Jordbruksverket 2005. Statens jordbruksverks föreskrifter (SJVFS 1993:177) om foder;

SJVFS 2005:33. Saknr M 39 

Schutte, J.B., Van Kempen, G.J.M. and Hamer, R.J. 1990. Possibilities to improve the utilization of of feed ingredients rich in non-starch polysaccharides for poultry. In. Proceedings VIII European Poultry Conference, pp 128-135. Feria de Barcelona Avda. Reina M. Cristina, s/n.

University of Minnesota. Poultry Nutrition, http://www.ansci.umn.edu/poultry/resources/nutrition.htm, 2005-09-19

Åman, P. 1987. Analys och kemisk sammansättning av svensk spannmål. Fakta. Husdjur nr 3, SLU.

Tabell 1. Några fodermedels innehåll av protein, fett och kolhydrater (Schutte et al., 1990) (% i ts) samt omsättbar energi för fjäderfä.