Dep. of Veterinary Microbiology, SLU. Veterinaria 93. ISSN 1401-6257.

Helena Nordenfors
Institutionen för veterinärmedicinsk mikrobiologi, avdelningen för parasitologi (SVA), SLU.

Det blodsugande röda hönskvalstret är den ekonomiskt viktigaste utvärtes parasiten hos svenska värphöns. Angripna fåglar blir irriterade, stressade och lägger färre ägg, och i svåra fall kan de till och med dö av blodbrist. Vid avdelningen för parasitologi, SVA, har sedan 1994 ett forskningsprojekt pågått för att ta reda på mer om det röda hönskvalstret. En fälla utvecklades för att kunna upptäcka och övervaka hönskvalster i fjäderfäanläggningar. Fällan bygger på att det röda hönskvalstret gärna gömmer sig i mörka och trånga utrymmen, och det visade sig att den var ett effektivt redskap vid insamling av parasiten.

Det röda hönskvalstret Dermanyssus gallinae, kan förutom höns angripa andra tama och vilda fåglar men även däggdjur som gnagare, katter, hundar och hästar. Problemet aktualiserades vid årsskiftet då det enda tillåtna läkemedlet för behandling av kvalsterangripna anläggningar, metrifonat (Neguvon® vet, Bayer), drogs tillbaka p.g.a. att det saknades deklaration för restsubstanser i kött och ägg. Parasiten anses också vara ett arbetsmiljöproblem eftersom angreppen hos människor kan resultera i irritation, klåda och hudutslag.

Vanlig parasit hos värphöns
Resultaten av en enkät, sänd till fjäderfäproducenter i hela landet, kompletterad med personliga intervjuer, inspektion och provtagning på ett 60-tal gårdar, visade att det röda hönskvalstret är en relativt vanlig parasit i svenska värphönsanläggningar. Den fanns i alla typer av inhysningssystem men var vanligare i frigående system och hos hobbyflockar.

Utvecklingen från ägg till nymf samt överlevnaden hos det röda hönskvalstret studerades vid olika temperaturer och luftfuktigheter. Parasiten tolererade inte extrema temperaturer och trivdes inte i låg luftfuktighet. Enstaka individer levde upp till nio månader utan tillgång till föda.

Långtidsstudier av säsongsvariationer hos det röda hönskvalstret utfördes på två värphönsanläggningar med inhysningssystem för frigående höns. Det visade sig att kvalstren ökar i antal under den varmare sommarperioden för att minska något under vinterhalvåret. Kvalstrens gömställen i inredningen befanns överensstämma med hönsens sovplatser.

Svår att bekämpa
I dagsläget finns inget tillåtet kemiskt bekämpningsmedel eller läkemedel att använda mot det röda hönskvalstret. Försök till bekämpning med otillåtna medel medför stor risk för restsubstanser av kemikalier i äggen, och måste ovillkorligen undvikas. Behovet av effektiva och miljövänliga bekämpningsmetoder är följaktligen mycket stort. Helena Nordenfors har i sitt avhandlingsarbete bland annat studerat olika bekämpningsåtgärder såsom sprutning med det tidigare tillåtna läkemedlet metrifonat, samt noggrann dammsugning av inredningen. Dessa metoder hade en betydande, men inte långvarig, effekt på kvalsterpopulationen. Detta visar att kvalstren inte utrotades ur anläggningen av dessa åtgärder. På tre gårdar med frigående höns studerades en bekämpningsmetod som gick ut på att hönsens fjäderdräkt exponerades för den kvalsterdödande substansen permetrin genom att permetrin-impregnerade plastband monterades i inredningen. Behandlingseffekten var i medeltal 40-80%, med bäst resultat när plastbanden monterades innan unghönsen sattes in i hönshuset. Ytterligare forskning rörande bekämpningen av det röda hönskvalstret är nödvändig för att kunna erbjuda en kvalsterfri miljö i svenska värphönsanläggningar.

Forskningen kring hönskvalster har finansierats med bidrag från SVA:s forskningsfond, Statens Jordbruksverk (SJV) och Stiftelsen Lantbruksforskning (SLF). Studierna ingår även i EU:s forskningssamarbete COST 833.