När hönshjärnor får bestämma

Motivation in laying hens: Studies of perching and dustbathing behaviour. Olsson, A. 2001. Dep. of Animal Environment and Health, SLU. Veterinaria 101. ISSN 1401-6257.

Anna Olsson
Institutionen för husdjurens miljö och hälsa (HMH), SLU.

När det blir mörkt vill värphönor ha en pinne att sitta på, och de
är beredda att arbeta för att få tillgång till en. Om det inte finns
någon sittpinne blir hönorna oroliga och det tar längre tid för
dem att komma till vila. Detta visar Anna Olsson från SLU i en
doktorsavhandling som även behandlar hönornas behov av
ströbad. Hennes forskning ger ytterligare vetenskaplig
underbyggnad för den svenska djurskyddslagstiftningen.

Enligt djurskyddsförordningen ska värphönor i Sverige idag ha sittpinne,
strö och värprede. Liknande bestämmelser finns i EU, men där träder de
i kraft först år 2012. Hur väl olika hönshusinredningar tillåter hönor att
utföra viktiga beteenden är en mycket aktuell fråga. 

Tidigare forskning har visat att tillgång till sittpinnar har en gynnsam
inverkan på hönornas fysiska hälsa. Anna Olsson går ett steg längre
och visar att hönorna faktiskt vill ha en pinne att sitta på. I ett av
experimenten fick hönorna knuffa upp en svängdörr, vars motstånd
kunde varieras, för att komma till en sittpinne när det blev mörkt. Det
visade sig att de flesta hönorna var beredda att öppna tunga dörrar för att
nå sittpinnen – i vissa fall lika tunga som dem de öppnade för att få mat
när de var mycket hungriga. I sin hemmiljö där hönorna hade sittpinnar,
satt alla hönor tätt tillsammans på den översta pinnen, och när de inte
hade någon pinne visade de tecken på oro och tog längre tid på sig för
att komma till vila.

Ett annat beteende som bedöms vara viktigt för hönor är ströbadning,
som innebär att hönan krafsar och gnider in löst material som jord eller
sågspån i fjäderdräkten. Det lösa materialet som hönan sedan skakar av
sig rensar bort överflödigt fett och håller därmed fjäderdräkten i trim.
Bland hönor utan strö ser man ofta något som kallas
tomgångsströbadning, det vill säga att ströbadningsbeteendet utförs på
det kala burgolvet. Detta beteende förekommer också i så kallade
modifierade burar, där hönorna har tillgång till ett särskilt ströbad, som
dock inte rymmer alla hönor samtidigt. En tidigare förklaring till detta
fenomen har varit att hönor som ser andra hönor ströbada blir så
motiverade att de börjar tomgångsströbada när ströbadet är upptaget. I
ett experiment visar Anna Olsson dock att åsynen av ströbadande hönor
inte framkallar tomgångsströbadning. Däremot visade det sig att vissa
hönor som varit utan strö och börjat tomgångsströbada fortsatte med
detta beteende även sedan de fått tillgång till strö. Hönor i modifierade
burar har oftast vuxit upp utan strö och detta kan alltså vara en möjlig
förklaring till att de tomgångsströbadar.

Kunskap om hur motiverade hönorna är att använda olika
inredningsdetaljer är viktig för att kunna bedöma om olika inredningar
motsvarar lagens mening. Ju mer motiverade hönorna är för att utföra ett
visst beteende, desto viktigare är det att de har möjlighet att göra så.
Det är också väsentligt att veta hur motivationen påverkas i olika
situationer. Om en höna i taget utför ett visst beteende kan flera hönor
samsas om en begränsad resurs, men om de helst utför beteendet i
grupp måste det finnas tillräckligt med utrymme för att tillåta detta.