Den huvudsakliga forskningen bedrivs av olika institutioner vid Sveriges lantbruksuniversitet och SVA. Forskningen finansieras till största delen förutom av SLU, även av Jordbruksverket,  och FORMAS. Sedan 2005 deltar inte näringen själv (SFS-Svenska ägg) i några forskningsprojekt. Forskningsmedel finns idag (2008) i huvudsak att söka för ekologisk produktion och för miljöförbättrande åtgärder. En allt större del finansieras också via EU.

Forskningen utmynnar vanligen i doktors- eller licentiatavhandlingar.
 
Abrahamsson (1996) behandlar hönsens inhysning, hälsa och beteende (läs mer),  

Mårtensson (1996) arbetsmiljöfrågor och luftkvalitet. 

Wahlström (1999) samspelseffekter mellan fodrets sammansättning och olika hybriders hälsa och beteende då de hålls i stora grupper i golvmiljö (läs mer),

 Gunnarsson (2000) etologiska och epidemiologiska aspekter på värphöns i stora grupper i golvmiljöer (läs mer),

Bilcik (2000) sociala- och utvecklingsfaktorer för fjäderhackning hos höns. 

Golvhållning av värphöns ökar risken för angrepp av olika slags parasiter. I en avhandling av Nordenfors (2000) diskuteras förekomsten av det blodsugande kvalstret Dermanyssus gallinae (läs mer). 

Olsson (2001) studerar hönans motivation för tillgång till sittpinne och sandbad (läs mer). 

Karin Schütz, institutionen för husdjurens miljö och hälsa, SLU i Skara  har  i sin avhandling 2002 jämfört beteende mellan en vanlig värphönsart – vit leghorn – och röd djungelhöna (läs mer).

Jenny Yngvesson från samma institution redovisade också 2002 sina doktorandstudier som handlade om kannibalism hos värphöns och inverkan av tillgången på sittpinnar under uppfödningen  (läs mer) 

Kristina Odén (2003) avhandlar effekten av införandet av tuppar på hönsens aggressivitet i stora flockar (läs mer).

Titeln på Helena Walls avhandling (2003) lyder i fri översättning Värphöns i inredda burar - beteende, djurhälsa och äggkvalité.

Sara Antell (2006) studerade i sin licavhandling sambete mellan höns, gäss och nötkreatur.
 
Anette Wichman (2007) studerade hur tidig tillgång till sittpinnar och strö påverkar hur hönsen senare i livet använder sittpinnar och utför sandbadning (läs mer..)

Institutionen för husdjurens utfodring och vård (HUV)

Forskningen rörande inhysning av värphöns bedrivs här i huvudsak vid forskningsstationen Funbo-Lövsta. Fram till den nya djurskyddslagens tillkomst var den främst inriktad på att förbättra burmiljön, under åren 1988-96 fokusering på system för lösgående höns med hög beläggning och därefter på system med låg beläggning för att idag vara koncentrerad till smågruppssystem i inredda burar.
Denna forskning har hittills lett till stora förbättringar framförallt för burhönsen såväl i Sverige som internationellt, vilket bl.a. återspeglas  i ett EU-direktiv  i juli 1999 om minimiregler för skydd av höns.

Resultaten har publicerats på många olika sätt som framgår av bifogad litteraturlista. Du kan också söka på författarnamn i SLU:s eget register

Den idag aktuella forskningen är koncentrerad till små grupper av höns i inredda burar (rede, sandbad och sittpinne). Härvid har bl.a. med hjälp av s.k. transponderteknik studerats hur hönsen förflyttar sig i och utnyttjar olika delar av buren, rede, sandbad, sittpinnar etc. (läs mer)
Transponderteknik innebär att en liten sändare, stor som en vetekärna, är placerad på ryggen under hönans hud. Sändaren ger en signal som är unik för varje höna och som registreras när hon passerar antenner som är placerade på olika strategiska platser i miljön. Dessa automatiska registreringar kompletterades med traditionella beteendestudier under olika delar av dygnet. Dessutom togs blodprov för bestämning av halten av s.k. heterofiler och lymfocyter som är ett mått på förekomst av kronisk stress. Annan viktig information som noterades är naturligtvis förekomst av hackning och fjäderplockning, dödlighet och äggproduktion. Studien omfattade olika stora grupper av djur från 5 till 16. I vissa fall var utrymmet delat på mitten av en hel mellanvägg med två passager som för att en "mobbad" höna skulle kunna undkomma en ev. plågoande. I projektet suderades också hönornas preferens för olika slags strömaterial (t.ex. sand, halm, såg-/kutterspån), redesbotten samt en kokosmatta att hacka och "avreagera" sig på (läs slutrapporten från denna del). 

I november 1998 avslutades en studie avseende jämförelse mellan två Vit Leghornhybrider i traditionell golvhållning (låg beläggning), aviär- (hög beläggning) och burinhysning. I golvsystemen har vi samtidigt studerat effekten av att stimulera djurens aktivitet genom en regelbunden tillförsel av halm till ströbädden, för att se huruvida detta kunde minska deras fjäderplockningsbeteende. Resultaten visade att denna hypotes dock måste förkastas. Stora skillnader fanns mellan de båda hönshybriderna avseende fjäderplockning i golvinhysningarna, där den ena vid tidpunkten för slakt var svårt plockad och den andra i stort sett fullfjädrad. Detta är ett klart belägg för djurmaterialets, dvs avelns inverkan.

Under 1998/2000 gjordes en uppföljning av tidigare studier, där havre visats ha en hämmande inverkan på fjäderplockning. Härvid jämfördes foderblandningar innehållande antingen oskalad-, skalad havre eller havreskal (läs mer). Den omstridda frågan om metioninets vara eller inte vara i KRAV-foderblandningar är också belyst i denna djuromgång som inhystes i 12 moduler av ett system för lösgående höns med hög beläggning, ett s.k. Marielundssystem (golvhållning med hög beläggning) totalt ca 3300 hönor. Tyvärr drabbades djuren av koccidios under uppfödningens slutfas (6% döda) (läs mer). 

Metioninfrågan har aktualiserats ytterligare under senare tid som närmare studerades i projektet Djurmaterialets och fodrets betydelse vid äggproduktion under ekologiska betingelser i samarbete med Inst. för husdjursgenetik och med finasiering från Formas och SJV

Det är inte tillåtet att tillsätta syntetiskt metionin till ekologiskt värphönsfoder. Idag får inblandning med 15 % ej godkända råvaror ske. Detta kommer att successivt trappas ner till 0 % fr.o.m. 2011 då alla råvaror ska vara KRAV-godkända. Detta komplicerar möjligheten att göra ett fullvärdigt foder, då det är ont om tillräckligt metioninrika KRAV-godkända råvaror (läs mer i avsittet om proteinråvaror). Hittills har det behovet fyllts av fiskmjöl som ryms inom de 15 procenten. Man kan också ifrågasätta om användning av fiskmjöl i foder är förenligt med ett ekologiskt tänkesätt.

För att metioninrestriktionen inte ska påverka djurens välbefinnande negativt så finns det, som vi såg som grund för projektansökan, två lösningar. Antingen kan mängden utfodrad metionin ökas genom att öka proteininnehållet i fodret, vilket leder till en icke önskvärd överutfodring av protein, eller så kan man med avelsarbete genetiskt anpassa hönorna till ett foder med lägre metionininnehåll.

Ett djurmaterial (Svenskhönan) som fanns vid SLU har under cirka 25 generationer selekterats för goda hälso- och äggproduktionsegenskaper på ett foder med lågt protein-/metionininnehåll. Genom att det här djurmaterialet har selekterats på ett foder med en låg metioninhalt borde det hypotetiskt sett gjort de här hönorna mer anpassade till den fodermiljö som råder under ekologisk äggproduktion än djur som selekterats på ett kommersiellt värphönsfoder.

  Detta var bakgrunden till ett projekt som startade under 2001. Syftet var att under kontrollerade former, med avseende på äggproduktion och välfärd, jämföra Svenskhönan med de vanligast förekommande kommersiella djurmaterialen i Sverige (LSL och Hyline). Det huvudsakliga syftet med studien var att undersöka hur de vitt skilda fodermiljöerna som de två djurmaterialen selekterats under påverkade deras anpassning till ekologisk äggproduktion d.v.s. om det finns ett samspel mellan genotyp och miljö. Djurhållningen beträffande inhysning och skötsel följde KRAV:s regler (beläggning, fönster, utevistelse).

Två ”KRAV-foder” som anpassats till respektive djurmaterial användes, med ett konventionellt värphönsfoder som kontroll. Äggproduktion, foderförbrukning och djurhälsa registrerades kontinuerligt. Enligt vår hypotes förväntade vi att den långvariga selektionen för god äggproduktion i de olika djurmaterialen, Svenskhönan och LSL/Hyline, i två vitt skilda fodermiljöer skulle avspegla sig i våra resultat. Vi förväntade oss således att LSL/Hyline har en bättre produktion än Svenskhönan i grupperna med konventionellt värphönsfoder och ”KRAV-fodret” med bibehållen metioninhalt. I grupperna med ett ”KRAV-foder” som inte är kompenserat för bortfallet av de syntetiska aminosyrorna förväntade vi oss däremot att Svenskhönan skulle vara den bästa hönan. 

Den praktiska delen av studien avslutades hösten 2004.

Se poster om hur projektet utvecklats fram till hösten 2003
Se artikel i Forskningsnytt om økologisk landbruk i Norden
Läs rapport till Jordbruksverket dec 2004
Läs sammanfattning av Faktameddelande

Ekhaga försöksgård 

Bakgrund

Ekhaga försöksgård grundades 1988. Hönsskötseln utformades för att kunna integreras i en mångsidig och uthållig lantbruksverksamhet. Liksom andra verksamheter på Ekhaga syftade också hönsskötseln till att bidra med speciella kvaliteter till systemet i form av produkter och tjänster. Hönsens naturliga beteende att krafsa, beta, sprida gödsel och leta insekter utnyttjades på vallar och naturbeten efter nötkreatur och förmågan att själva söka foder, välja och mala användes i utfodringssystemet med fritt val av helsäd och andra fodermedel.

Verksamheten finansierades genom olika projektbidrag från Ekhagastiftelsen, Formas, Jordbruksverket och Svenska Djurskydds-föreningen.

Ekhaga försöksgård skulle medverka i utvecklingen av det ekologiska lantbruket och vara en mötesplats för människor som är intresserade av lantbruk och samhälle. Här har pågått arbete med demonstration, information, utbildning, utveckling, försök och forskning. P.g.a. brist på resurser  beslutade dock fakultetsnämnden för naturresurser och lantbruksvetenskap i juni 2004 att "under ordnade former" avveckla Ekhaga försöksgård. Verksamheten har därefter rekonstruerats och den domineras idag av växtodling.

Fritt foderval

Hönsen på Ekhaga utfodrdes med hel spannmål, koncentrat och bete eller vintertid ensilage.

Problemet att finna koncentrat, som uppfyller det ekologiska lantbrukets krav och ändå ger högvärpande höns god tillförsel av protein (aminosyror), mineraler och vitaminer har studerats i flera försök.  Erfarenheterna  visade att moderna höns av olika märken kan hålla god produktion vid fritt val från en så enkel meny som helt vete, hel havre, fiskmjöl, snäckskal, bete/ensilage och grus med salt och spårämnen samt D-vitamin vintertid. Fiskmjöl är dock inte helt idealiskt som proteinkoncentrat. Fisksmak kan uppträda i ägg hos en del bruna ägg. Dyrbar överkonsumtion har förekommit hos äldre LSL och Svenska hönan medan fiskmjölet varit osmakligt för grupper av Ljus Sussex och lantraskorsningar. Ett alternativ som syns fungera väl är en blandning av 70 % fiskmjöl, 20 % foderkalk och 10 % mineralfoder "Effekt Normal". Vintertid måste man komplettera med D-vitamin och kanske även andra vitaminer. Denna utfodring har tillämpades på Ekhaga och närliggande gård (Kasby) under ett par år. Man kan hysa betänkligheter mot det fiskmjöl vi idag har på grund av världshavens utfiskning och de dioxinhalter man funnit i Östersjöfisk. Vegetariska proteinkoncentrat baserade på potatisprotein, majsgluten och solroskaka har också prövats och syns fungera väl men det fordras då importerade råvaror, som kan vara svåra att få fram med kvalitetskontroll för en mindre hönshållare.

Vidare har teknik utvecklats för att mäta individuellt foderval hos frigående höns och relatera detta till äggproduktionen.
Läs faktameddelande

 Flyttbara hönshus

Mobila hönshus ger möjlighet att erbjuda hönsen ett bra bete kontinuerligt samtidigt som man minskar belastningen av parasiter som coccidier och mag-tarmmaskar. Olika modeller av flyttbara hus har konstruerats och prövats under 10 år också  i samarbete med andra gårdar. Kjell och Ylwa Sjelin, Vattholma har konstruerat och använder ett system där vinterbonat hus på medar med vidhängande nättäckta gård (bild) flyttas över betesvallen. Sjelins hus rymmer två grupper om vardera 100 höns. I studierna vid Ekhaga och Kasby användes isolerade hus på hjul året runt (bild) för 100 höns samt enklare sommarvagnar (bild). Betesgårdar avgränsades med gängse el-stängselnät för fjäderfä. Detta har fördelen att det ger hönsen större betesytor än vad Sjelins system medger, men nackdelen att duvhöken blir till besvär under hösten liksom att det tillkommer arbete med stängselflytt. Tio små sommarhus för 25 höns vardera har också prövats. Dessa flyttades med traktorlyft och tanken är att de vintertid skall kunna ställas in i något ytterhus exempelvis växthus. De isolerade husen fungerar bra. Beträffande sommarhusen kan man tänka sig en del förbättringar.

Slaktkyckling på bete

Försök genomfördes under fyra somrar med ett mobilt uppfödningssystem för slaktkycklingar på bete. Systemet används av några bönder i USA för småskalig produktion, dvs. några tusen kycklingar per sommar. Både snabb- och långsamväxande kycklingar föddes upp från den tredje till tolfte veckan på bete i burar (3,3 x 4,0 m och 0,6 m höga) som flyttas dagligen. De 50-80 kycklingarna per bur kan inte lämnar buren. Burarna saknar golv och innehåller foder- och vattenautomater.

Systemet fungerade bra i praktiken. Det förekom varken coccidios, campylobakter eller salmonella hos djuren på bete. Resultaten har presenterats i en doktorsavhandling (Bassler, A. 2005) .

Självrekryterande hönsskötsel.

Med stöd av Svenska Djurskyddsföreningen byggde vi på Ekhaga upp en självrekryterande hönshållning. Största svårigheten ligger i att ruvlystnad och modersegenskaper är svåra att förena med hög äggproduktion. Därför höll vi en mindre grupp av ruvhöns som fick ta fram kycklingar till en större produktionsgrupp. En ruvlysten höna lades på 8 ägg och samtidigt lades 15 ägg i kläckningsmaskin. Hönan fick på så sätt ca 15 kycklingar att ta hand om i 6-7 veckor. En bra höna kan ta två kullar per år. I en så här liten hönshållning kan man av praktiska skäl inte heller vaccinera kycklingarna mot olika virus utan man måste också försöka få höns med god nedärvd motståndskraft. Vi utgick från korsningar av moderna märkeshöns och Skånska Blommehöns vad gäller produktionsgruppen. Ruvhönsgruppen baserades mera på Gotlandshöns och Indiska Stridshöns.

Slutrapport från projektet beräknas komma under 2008. Preliminärt kan man konstatera att det upplägg som prövades inte var helt orealistiskt. Det kräver mänskligt arbete men sparar el-ström och transporter samtidigt som kycklingarna får en mycket naturlig uppväxt. 

Sambete med nötkreatur och gäss

Stuider har också gjorts med att låta höns och gäss beta efter ungnöt. Djuren flyttades varje vecka i en rotation över fyra fållor. Systemet jämfördes med enbart nötbete som kontroll för att se om sambete nöt och fjäderfä påverkar vallens kondition och foderproduktion. En förebild var sambete mellan nöt och får, som visat sig förbättra beteshygien och öka vallens avkastning Antagandet var att man på detta sätt får gratis bete för hönsen och hjälp av gässen att hålla duvhöken borta.  En metod utvecklades också för att beräkna hönsens betesintag genom att analysera  hur mycket betesväxter de samlat in i krävan. Resultaten redovisades i en lic.avhandling 2006.

 Samverkan mellan hönshållning och oljeväxtodling

Senast startade hönsprojekt på Ekhaga gäller hur det fungerar att låta värphöns beta i odlingar av rybs, solros och vete. Oljeväxterna blir snabbt så höga att de kan ge skydd åt hönsen samtidigt som dessa kan förväntas gynna grödan genom att hålla ned ogräs och gödsla. Pilotstudier och första projektårets resultat visar på att fortsatta försök är av intresse.

Läs om övrig forskning vid Ekhaga försöksgård

Publikationer

Ciszuk, P. & Charpentier, L. 1996.Fritt foderval i enkla hus. Forskningsnytt om   oekologisk landbruk i Norden, nr 5, s14-16.
Ciszuk, P. & Charpentier, L. 1996. Fritt foderval för värphöns. Ekologiskt lantbruk, nr 20 , Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala, s127-134.
Ciszuk, P. & Sjelin, K 1996. Mobil hönsskötsel. Ekologiskt lantbruk, nr 20 , Inst. för växtodlingslära, SLU, Uppsala, s117-126.
Ciszuk, P., Charpentier, L. & Hult, E. 1998. Fritt foderval för ekologiska hönor, FAKTAjordbruk, nr 7, SLU, Uppsala, 4s.
Sjelin, K. & Ciszuk, P. 1999. Byggbeskrivning till traktorflyttat vandringshönshus, Jordbruksinformation 1- 1999, Jordbruksverket, 23s
Bassler, A. Ciszuk, P. & Sjelin, K. 2000. Management of Laying Hens in Mobile Houses – A review of experiences, I: Ecological Animal Husbandry in the Nordic Countries, Proceedings from NJF-seminar No. 303, editors: John E. Hermansen, Vonne Lund & Erling Tuen. DARCOF Report 2/2000, s 45-49.
Burel, C., Ciszuk, P., Brännäs E., Wiklund, B-S. Kiessling, A. & Liljedahl, L-E. 2000. Study of individual feed choice in a group of hens using an automatic registration system, I: Ecological Animal Husbandry in the Nordic Countries, Proceedings from NJF-seminar No. 303, editors: John E. Hermansen, Vonne Lund & Erling Tuen. DARCOF Report 2/2000, s 51- 58.
Brännäs, E., Wiklund, B-S, Burel, C. Ciszuk, P., Liljedahl, L-E. & Kiessling, A. 2001. Note on a method for individual recognition in feed pecking in free running groups of hens, Applied Animal Behaviour Science 70, 239-243.
Burel, C., Ciszuk, P., Wiklund, B-S, Kiessling, A., Liljedahl, L-E & Brännäs, E. 2002. Note on a method for individual recognition in laying performance in groups of hens, Applied Animal Behaviour Science 77, 167-171
Ciszuk, P., Sjelin, K. & Sjelin,Y. 2002.Vandringshönshus med olika inredning, gruppstorlek och utfodringssystem, Ekologiskt lantbruk nr 33, CUL, SLU, Uppsala, 27s
Bassler, A. & Ciszuk, P. 2002. Pilot studies in alternative broiler production - management and Crossbreeds. Ekologiskt lantbruk nr 34, CUL, SLU, Uppsala, 24pp
Antell, S. 2005. Mixed grazing systems with cattle, laying hens and geese. Rapport (Lic. avhandling)/ Sveriges lantbruksuniversitet, Institutionen för husdjurens utfodring och vård, nr 265
Bassler, A. 2005. Organic broilers in floorless pens on pasture. Doctoral diss. Dept. of Animal Nutrition and Management, SLU. Acta Universitatis agriculturae Sueciae vol. 2005:67.
Gustafson G. 2005. Ekosystemtjänster i äggproduktionen, hur kan det se ut?. Att navigera i en ny tid. Ekologiskt lantbruk., Uppsala, 2005-11-22 - 2005-11-23. 288 - 289

Övriga forskningsinstitutioner

Andra institutioner där forskning avseende värphönsens inhysning förekommer är vid Institutionen för jordbrukets biosystem och teknik (JBT) i Alnarp som koncentrerar sig på arbets- och djurmiljöfrågor, för närvarande speciellt i lågbeläggningssystem.
Vidare finns en stor grupp framstående beteendeforskare på höns vid Institutionen för husdjurens miljö och hälsa (HMH) i Skara. Forskningen vid HMH syftar bl.a. till att ta reda på vad som gör att vissa hönor uppträder som kannibaler. En sådan kunskap kan komma till stor framtida nytta för att förbättra djurens välfärd. 

Kontroll och forskning rörande sjukdomar hos fjäderfä bedrivs huvudsakligen vid  Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA). Aktuella områden framgår av deras speciella hemsida för fjäderfä. Här finns också utförlig beskrivning av olika sjukdomar.

Läs sammanfattning av resultat från ett forskningsprojekt om
blodsugande kvalster 

Läs sammanfattningen av avhandlingen Epidemiologi och bekämpning av det röda hönskvalstret, Dermanyssus gallinae av Helena Nordenfors, 2000.

Fr. o. m. år 2000 finns inte längre några effektiva godkända kemiska medel för bekämpning av kvalster under pågående produktion. Vid kraftiga angrepp återstår därför endast att slakta ut besättningen om det inte ska urarta till ett djurskydds- och arbetsmiljöproblem. Alternativ till kemiska bekämpningsmetoder, t.ex. biologiska, är därför ett mycket angeläget forskningsområde.

2008-01-25