 |
Historik och bakgrund Avel och kläckning Vita eller bruna höns Hönans livscykel Utfodring och näringsbehov Inhysningsformer - bakgrund Godkännande av nya system De olika inhysningsformerna Aktuell forskning Ekologisk äggproduktion SFS:s Djuromsorgsprogram Handelsnormer för ägg Forskningsreferenser EU:s regler för hönshållning Länkar |
| Den inhysningsform som i dag är mest utbredd är
de traditionella burarna som varken är utrustade med värprede eller möjligheter till
sandbadning. De flesta har inte heller sittpinne. Djurskyddslagens krav tillåter inte fortsatt produktion i sådana burar efter den 1 januari 1999. De system för lösgående höns som i dag är tillåtna är sådana med låg beläggning och system för lösgående höns med hög beläggning som utretts inom reglerna för s.k. ny teknikprovning och under hösten 1998 godkänts av Jordbruksverket för praktiskt bruk. Varför har vi höns i burar?Fram till ungefär år 1950 gick de flesta höns på golv med ströbädd. Antalet höns/m2 varierade i allmänhet mellan fyra och sex men kunde även uppgå till åtta höns/m2. En stadigt ökande befolkning medförde att efterfrågan på ägg steg vilket i sin tur innebar att mer effektiva inhysningsformer krävdes för att den svenska äggproduktionen skulle kunna hålla takt med konsumtionen. Burarna utvecklades delvis som ett svar på effektivitetssträvandena inom äggproduktionen men gav även hönsen fördelar genom att djurhälsan förbättrades jämfört med om hönsen gick på golv. Orsaken var bl.a. att risken för tarmparasiter minskade då djuren skiljdes från sin avföring. Hönsburar började utvecklas på 1930-talet och var till en början avsedda för en höna per bur, men omkring år 1950 började man gå över till att ha små grupper av höns i varje bur. I början var dödligheten i burar högre än i konventionella golvsystem men dödligheten kom efter hand att sjunka betydligt. En fördel med burar var att man kunde hålla 2-3 gånger så många höns per ytenhet som när hönsen gick på golv. Arbetskostnaden blev också lägre eftersom det var lättare att mekanisera bl.a. utfodring och utgödsling i bursystemen. Foderförbrukningen blev lägre i burar samtidigt som produktionen blev högre än då hönsen gick på golv. Å andra sidan var kostnaderna för att investera i burar relativt höga. Samtidigt som burhållningen innebar produktionsfördelar gav den alltså även hönsen ett visst skydd mot sjukdomar som tidigare lätt spred sig i hönsgrupperna. Vacciner mot ett antal vanliga hönssjukdomar hade då ännu inte utvecklats. I och med att hönsen inte längre gick på ströbädd utan på nätgolv kom de inte längre i kontakt med varandras avföring. Risken för smittspridning minskade därför. De senaste årens forskning om värphönsens beteende har emellertid lärt oss att de s.k. traditionella burarna inte i tillräcklig grad uppfyller hönsens behov i flera olika avseenden. Forskningen inriktade sig därför, sedan slutet på 1980-talet, först på att undersöka olika inhysningsformer för lösgående höns, men har sedan slutet på 90-talet alltmer fokuserats på s.k. inredda burar. |
|
